Väderö 1889, inköpt af danska staten, Popplar o. s. v. »W:s område sträcker sig från det nordiska snölandskapet till Medelhafskustens rosiga maj och till dess glödande sommarprakt. En resa till hemlandet tillhör snart sagdt hvarje år af hans lif, sedan han fastnade i pariserskolan, och uppehållen hemma bli oftast både långvariga och arbetsamma. Han gör då ifriga studier i olika trakter af Sverige, på västkusten och i Stockholms skärgård, i Södermanland, Västergötland, Småland, Skåne. W. är naturdiktare. Han älskar företrädesvis kvällens eller den nordiska nattens mystiska, obestämda, drömmande dagrar. Han är virtuos, han söker gärna upp svårigheter för att öfvervinna dem, söker nya, förut sällan behandlade, stämningar, söker tillfällen att lysa med sin högt drifna tekniska färdighet. Hans taflor äro noggrant genomarbetade, äfven då de förefalla helt hastigt uppmålade och då effekterna tyckas tillfälligt ditkomna. Han är en af de främsta individualisterna bland Sveriges nutida målare, hans konst är lika personlig som intelligent, lika energisk och storslagen, som känslig och rik på skiftningar.» Gift 1875 med Ingeborg Andersson. Wahlbergson (urspr. Wahlberg) Erik, historie- och porträttmålare, född 1808. W. studerade vid Konstakademien i Stockholm under Westin samt utförde små historiska och mytologiska målningar, Madonnan med barnet, Magdalena, Corolianus och hans moder, Diana och Endymion, alla utmärkta af behaglig färg, samt många små lyckade porträtt. På Drottningholm påträffas af W. en samling porträtt af svenska statsmän och krigare, till största delen kopior. W., som var en verklig talang, blef sinnessjuk och afled på Konradsberg d. 18 okt. 1865. 1. Wahlbom, Johan Gustaf, läkare, naturforskare. Född d. 7 jan. 1724 i Svennevad i Nerike, där fadern Johan Wahlbom, gift med Anna Margareta Ryning, var bruksägare. I Uppsala, där W. inskrefs som student 1744, drogs han af naturlig böjelse till Linnés lärostol och fattade sitt beslut att blifva läkare. På grund af W:s lysande studier ville Kalmarborna gärna ha honom till provinsialläkare. Promoverad till medicine doktor 1751, utsågs han emellertid af Collegium medicum till innehafvare af den då i hufvudstaden nyss inrättade professuren i anatomi och kirurgi, hvarefter han för sin vidare vetenskapliga utbildning företog en utrikes resa, under hvilken han i Berlin med utmärkt flit och ihärdighet ägnade sig åt anatomiens studium. Vid hans återkomst till Sverige 1753 hade en formlig ansökan ingått från Kalmar län att erhålla honom till provinsialläkare, med anledning af hvilken petition han afsade sig professuren i Stockholm och antog provinsialläkarebefattningen i Kalmar. Här värkade W. särdeles framgångsrikt till 1794, då han vid sitt afsked erhöll titel och värdighet af k. förste lifmedikus. W. hade 1755 fått assessors fullmakt och blef 1757 led. af Vet.-akad. 1767 uppfördes han på förslag till professuren i anatomi och medicin i Uppsala. Jubeldoktor vid medicine doktorspromotionen 1804. Död i Kalmar d. 25 jan. 1808. Hans mångåriga verksamhet som läkare i Kalmarorten utmärktes utom genom det sätt, hvarpå han utöfvade det praktiska af sitt yrke, för den synnerliga omvårdnad, han ägnade åt allmogens upplysning i hälsovård och genom den föresyn, han lämnade såsom skicklig landtbrukare. Bland hans icke få vetenskapliga skrifter torde priset böra tilldömas hans s. k. Underrättelser, små populära uppsatser, som han vid farsoter eller eljest lät genom landshöfdingeämbetet och prästerskapet kringsprida bland allmogen. För att hugfästa hans minne som vetenskapsman, kallade Linné en fjäril Tortrix Wahlbomii och Thunberg gaf åt en af sina upptäckta blommor namnet Wahlbomia indica. Gift 1757 med Elisabet Kristina Björnstierna, dotter af biskopen i Kalmar, sedermera ärkebiskop Beronius, var W. farfader till generalen J. M. Björnstjerna (se I: 105). 2. Wahlbom, Johan Vilhelm Carl, historie- och djurmålare. Född i Kalmar d. 16 okt. 1810; den föreg. sonson. Föräldrar: lektorn, sedermera kyrkoherden, professor Carl Adolf Wahlbom och Ulrika Eleonora Beata Fredrika Ljungfelt. W: s första uppfostran afsåg att bilda honom för krigareyrket, men när under denna hans konstnärskallelse allt mer vaknade, öfvergaf han militärstudierna, sedan han genomgått de första klasserna på Karlberg, och ingick som elev vid Konstakademien. Här väckte han snart uppmärksamhet och utmärkte sig framför de flesta af sina kamrater genom sin säkra teckning efter antiken och modeller. 1829 blef W. artistisk medarbetare i F. Boijes »Magazin för konst, nyheter och moder», och han torde af denne ha lärt att etsa. Ett mindre öfvervägdt, ehuru ej alldeles omotiveradt, yttrande af en bland lärarna, att W. saknade färgsinne, föranledde honom att vända sig åt skulpturen samt söka en plats i Byströms ateljé, på samma gång han, för att skaffa sig medel till utkomst, mottog en erbjuden lärarebefattning vid Lings gymnastiska institut. Dessa senare studier, gymnastiken under Ling och modelleringen under Byström, skänkte hans konstnärskap företrädet af en ovanligt säker anatomi och blef af icke ringa inflytande på hans framtida konstnärsriktning. Med storartad fantasi och flit utförde W. en mängd teckningsserier till fornnordiska sagor samt en etsningsserie till Lings »Asarna». Han tecknade och etsade vidare illustrationer till Mellins och Thomsons »Museum för naturvetenskap, konst och historia» 1835--37 samt utgaf i litografi Fosterländska bilder 1520--1632, hvartill Nicander skref texten. Då W. 1838 gick miste om ett af akademiens resestipendier, sköto hans vänner ihop en liten summa åt honom, hvarpå han begaf sig till Paris, där han efter åtskilliga öden genom Södermark gjorde bekantskap med den bekante porträttmålaren Winterhalter, som, efter tagen kännedom om W:s akvareller, erbjöd honom sin undervisning i oljemålning. Under