- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:677

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Biography and Genealogy, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wahlbom, Johan Vilhelm Carl - Wahlenberg, Anna, författarinna, se Kjerrman - Wahlenberg, Göran

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Winterhalters ledning inhämtade W. med förvånande snabbhet
det tekniska i sin konst. De oljefärgstaflor, han
tid efter annan hemsände, väckte i fäderneslandet
stort uppseende och ett däremot svarande bifall. Med
ett 1842 erhållet resestipendium af Konstakademien
på fem år begaf han sig från Paris till Rom,
där han med ökad ifver och stigande talang
skötte penseln och till Sverige hemskickade flere
historiemålningar. Hans Gustaf II Adolf i slaget
vid Stuhm
klandrades emellertid af akademien,
och W. förlorade nu lusten för historiemålning och
leddes så småningom öfver till djurmåleriet, hvilket
emellertid kostade honom förlusten af stipendiet. 1848
återsåg han sitt fädernesland, kallades till led. af
Konstakademien och förordnades 1849 att bestrida
professuren i teckning. Hans hälsa var emellertid
ytterligt dålig, så att han sommaren 1851 måste fara
till Aachen. Vintern tillbringade W. i Bruxelles,
flyttade våren 1852 till Paris och hösten 1853
till Rom. Här blef W. bättre, och han grep sig
åter an med historiemålning. Gustaf II Adolf vid
Stuhm
, ny komposition, 1854, Gustaf II Adolfs lik
återfinnes efter slaget vid Lützen
1855, Gustaf II
Adolfs död vid Lützen
1855 alla på Nationalmuseum,
utfördes nu. W. sökte och erhöll 1856 den efter
Westin lediga professuren men träffades under en
vistelse i Sabinerbergen af ett slaganfall. Han låg
i nio månader på sjukhus, fördes sedan till Lyon
och efter en tid till London, där han afled d. 21
april 1858.

W. var en ytterst rikt begåfvad natur,
mångsidig som få. I sin kännedom om människo- och ännu
mera hästanatomien är han icke öfverträffad af någon
bland sina samtida. Lifligheten är den dominerande
egenskapen i hans konstnärslynne. Han är framför allt
tecknare.

Ogift.


Wahlenberg, Anna, författarinna, se Kjerrman.


Wahlenberg, Göran,
botaniker. Född d. 1 okt. 1780
på Skarphyttans bruk i Kroppa socken i Värmland,
där fadern, Göran Alexandersson Wahlenberg,
var bruksförvaltare.

När W. var tolf år gammal,
skickades han med en äldre broder till Uppsala, där
han blef medicine kandidat 1805,
med. lic. 1806 och samma år promoverad
med. doktor. Han hade redan då tvenne
gånger gjort omfattande botaniska resor till
Skandinaviens fjälltrakter. Ännu två gånger,
året efter sin promotion samt 1810, företog den
outtröttlige forskaren nya färder till det aflägsna
norden. Sålunda förberedd genom en noggrann kännedom
af de skandinaviska fjällens bildning och växtvärld,
anträdde han 1811 en botanisk upptäcktsresa, hvars
hufvudföremål var undersökningen af den Karpatiska
bergskedjan. Återkommen till Sverige i oktober 1814,
tillträdde han botanices demonstratorssysslan i
Uppsala, hvartill han blifvit utnämnd i början af
året, samt erhöll examensrätt i medicinska fakulteten
1815. 1826 erhöll han professors fullmakt och
hedrades året därefter af Vet.-akad. med den
stora Linnéanska guldmedaljen. Efter Thunbergs
död förestod han medic. et botanices professuren
till i september 1829, då han erhöll fullmakt såsom
ordinarie innehafvare af denna lärostol. Redan 1808
hade W. blifvit kallad till ledamot af Vet.-akad.,
hvarefter hans alltmer stigande rykte såsom grundlig
vetenskapsman förskaffade honom ledamotskap i en
mängd lärda sällskap inom och utom landet. Efter
att länge ha varit i åtnjutande af en orubbad hälsa,
angreps han vintern 1851 af ett kallbrandartadt sår
i ena hälen, hvilket efter några veckor lade honom i
grafven d. 22 mars s. å.

Konservativ i allt, var han
det äfven i vetenskapen, utom i ett fall, nämligen
i den terapeutiska delen af medicinen, där han
omfattade homöopatiens läror. Härigenom kom han såsom
universitetslärare i ett afsöndradt, stundom till
och med spändt, förhållande till både sina kamrater
i fakulteten och de alumner, han skulle examinera. De
vetenskapliga skrifter, han utgifvit, vittna om hans
skarpa observationsförmåga och grundliga lärdom,
och flera af dem äga klassicitetens insegel. De mest
bekanta äro: Inledning till Caricographien 1803,
Geographisk och ekonomisk beskrifning om Kemi
lappmark
1804. Samtidigt med sina växtgeografiska
undersökningar studerade W. äfven växternas anatomi
och fysiologi och utgaf häri Tractatio anatomica de
sedibus materiarum immediatarum in plantis
1806–07,
om hvilket verk Berzelius afgaf det mest smickrande
omdöme. W:s tredje lappska resa var af synnerlig
vikt för hans undersökningar af höjdförhållandena
och glaciärerna, och han redogjorde därför i
Berättelse om lappska fjällens höjd och temperatur
vid 67 graders polhöjd
1808, länge den enda svenska
skrift öfver Sveriges glaciärer. Efter sin fjärde
lappska resa publicerade W. Rön om springkällors
temperatur och växternas förhållande uti rikets
norra provinser, anställda uti afsigt att bestämma
klimatet
, med en tabell öfver särskilda orters
jordtemperatur och öfver växternas gränser i de
trakter, han besökt. W. undersökte samma förhållande
1810 och 1811 i rikets södra provinser och for i
samma syfte 1811 till kontinenten, I Berlin utgaf
han Flora lapponica 1812, belönt af Vet.-akad. med
Linnéanska priset, besökte sedan Harz och Schweiz
och utgaf i Zürich De vegetatione et climate in
Helvetia septentrionali tentamen
1813; sommaren 1813
besökte W. Karpaterna och utgaf i Göttingen 1814
Flora Carpatorum principalium. Efter sin återkomst
till Sverige började W. studera också landets geologi
och utgaf häri flera arbeten. Han har vidare utgifvit
Flora Upsaliensis 1820, Flora suecica 1824–26,
för hvilket arbete Vet.-akad. 1827 tilldelade honom den
öfver Linné slagna minnespenningen i guld, texten till
fig. 595–738 i 9:e–11:e bandet af »Svensk botanik»
1823–30 o. s. v.

Led. af Vet.-akad. 1808 och
många andra lärda sällskap. Efter W. har uppkallats
växtsläktet Wahlenbergia samt flera växtarter. W:s
flora var för sin tid mästerverk, och växtgeografien
gick genom honom betydligt framåt.

Ogift.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:53:02 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0677.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free