Print (PDF) - On this page / på denna sida - Wallman, Johan Haqvin - 1. Wallmark, Peter Adam - 2. Wallmark, Ernst Adam - Wallmark, Lars Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vikingavård på Öland, Lemningar efter gamla boningar
från hedna tider på Öland</i>, och Anmärkningar
öfver Skandinaviens forna handelsförbindelser med
Orienten. Han har äfven författat en Öfversigt af
svenska fornlemningar och Om Skandinaviens bebyggande
efter orientaliska och vesterländska källor,
båda uppsatserna prisbelönade af Vitt.-, hist.-
och ant.-akad. samt intagna i dess handlingar. I
naturalhistorien har han offentliggjort De
systematibus vegetabilium 1824.
Ogift.
1. Wallmark, Peter Adam,
ämbetsman, skriftställare. Född
d. 31 dec. 1777 i Källsjö socken af Fagerreds
pastorat i norra Halland, där fadern Anders
Wallmark var komminister, gift med Hedvig Sofia
Revigin.
W. blef student i Lund 1793, studerade
först medicin, därefter för den filosofiska
graden, men måste af öfveransträngning 1799
afbryta sina studier och ingick då på anmodan af
Gjörwell som e. o. amanuens vid k. biblioteket
i Stockholm, där han 1803 blef amanuens och
1807 erhöll vice bibliotekariefullmakt. Året
därefter befordrades han till förste amanuens och
utnämndes 1811 till k. bibliotekarie. Sedan 1805
var han tillika bibliotekarie vid Engeströmska
biblioteket. Antagen 1805 till hofkanslersämbetets
ombudsman vid tillsynen öfver bokhandeln och
boktryckerierna i riket, förordnades han 1809
till sekreterare i den kommitté, som hade att
utarbeta förslag till ny tryckfrihetsförordning,
undfick 1816 kansliråds titel, tog 1843 afsked från
k. bibliotekariebefattningen och bosatte sig 1847
på Kungsör nära Arboga, där han afled d. 19 mars
1858. Led. af Vitt.-, hist.- o. ant.-akad. 1817
m. fl. in- och utländska samfund.
Vid början af
sin Stockholmsvistelse hade W. blifvit införd hos
Leopold och fästes snart vid honom med många band
af tacksamhet och högaktning. Denna bekantskap gaf
riktningen åt W:s hela följande lif och satte, så
att säga, prägeln på hela hans kommande offentliga
verksamhet. 1804 författade han ett skaldestycke
Handen, som prisbelöntes med andra priset af Svenska
akademien. 1809 erhöll W. akademiens stora pris för
Sång till finska arméns ära. Af dessa blef isynnerhet
den förstnämnda föremål för en skoningslös kritik
i tidningen Polyfem; W. själf gjordes längre fram i
tiden till hufvudfigur i den af fosforisterna utgifna
komiska hjältedikten »Markalls sömnlösa nätter».
W. bekämpade kraftigt sina ofta obilliga motståndare i
den af honom 1809–13 utgifna Journal för litteraturen
och theatern, hvilket publicistiska organ 1813
omdöptes till Allmänna Journalen och fortgick till
1824, hvarefter den under titeln Journalen fortsattes
till 1836, då den upphörde. Då Post- och Inrikes
Tidningar 1834 ombildades till Sveriges Statstidning,
blef W. dess redaktör, hvilket han var till tidningens
upphörande 1844. Han redigerade därefter Post- och
Inrikes tidningar 1844–47.
Såsom skriftställare i
öfrigt har han efterlämnat ett stort antal skrifter
af politiskt, polemiskt, statistiskt, historiskt,
poetiskt, till och
med dramatiskt innehåll. Här må nämnas: novellen
Amalia, eller de finska flygtingarne 1808, i
Lafontaines stil, Resa till Stockholm år 1913,
af Fuselbrenner 1813, antologien Svenska språkets
skönheter 1820–28, dramat Sulioterna 1827, tonsatt
af Berwald, Försök att upplysa publiken om föremålet
och beskaffenheten af den elfvaåriga tvisten
inom vår litteratur 1821, Johan Gutenberg 1840,
Historisk-statistisk återblick på Sveriges yttre och
inre förhållanden under de sist förflutna trettio
åren 1843, o. s. v.
Han var en man med omfattande
kunskaper och förtjänar eftervärldens hågkomst för den
kraft och outtröttlighet, hvarmed han kämpade för sin
öfvertygelse och sina trägna mödor i litteraturens
tjänst.
Gift 1: 1802 med Sofia Isoz och 2: med
Hedvig Elisabeth Wallgren.
2. Wallmark, Ernst Adam,
ämbetman, skriftställare. Född i Stockholm
d. 3 april 1834; den föregåendes son i senare giftet.
I Uppsala, där W. blef student 1853, aflade han
1857 kansliexamen och ingick s. å. i
civildepartementets expedition af k. maj:ts
kansli samt i dåvarande krigskollegium. 1879
inträdde W. som e. o. amanuens i riksarkivet,
där han 1898 blef ord. amanuens. 1899 tog
han afsked med pension. Tillika var han under
många riksdagar anställd i riksdagens kanslis
tryckeriafdelning. Gjorde 1864–67 resor i utlandet,
deltog efter sin hemkomst i kommittén för utgifvande
af Musikaliska akademiens handlingar, 1868–70,
samt erhöll af nämnda akademi, af hvilken han 1866
blifvit kallad till associé, medaljen i silfver vid
sekularfesten 1871.
Efter att 1871–73 ha varit
associerad med direktören L. Zetterholm vid Södra
teatern, öfvertog han vid dennes frånfälle i bolag med
skådespelaren V. Holmqvist Djurgårdsteatern 1873 samt
ensam Ladugårdslandsteatern för spelåret 1873–74. För
teatern har han varit en synnerligen verksam arbetare,
som dels öfversatt, dels bearbetat eller författat ett
par hundra teaterpjäser på vers och prosa. En mängd af
de mest bekanta operetterna har sålunda försvenskats
af W. Hans originalsaker utgöras af åtskilliga
folklustspel, texten till operetter af Berens,
Littmark, v. Heland, Kjellander, till Ölanders
opera Blenda (med L. Josephson) 1876, Visor och
kupletter, fyra »knippor», 1880–90, diktsamlingen
Från ungdomstid – vid höstetid 1887 m. m. För svenska
och danska musikförläggare har W. öfversatt en ofantlig
mängd visor. Hans öfversättning (på rimmad vers) af
Plautus’ »Mostellaria» (»Spöket») belönades 1898
med guldmedalj af Göteborgs Vitterhetssamhälle.
Gift 1: 1864 med Lilly Amalia Scott och 2: 1886 med
Hulda Albertina Holmström.
Wallmark, Lars Johan,
fysiker. Född i Luleå d. 27
sept. 1810. Föräldrar: regementsskrifvaren,
sedermera fältkamreraren, Lars Anton Wallmark och
Margareta Katarina Ekman.
Redan som barn röjdes
hos W. kärleken till de ämnen, som sedan blefvo
hufvudföremål för hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
