Knutsson och 2: med Emma Wilhelmina Lindskog. Wiborgh, Johan Gustaf, metallurg. Född d. 28 april 1839 i Vadstena. Föräldrar: kyrkoherden Carl Gustaf Wiborgh och Maria Sofia Ölander. Student i Uppsala 1858, genomgick W. 1858--61 Teknologiska institutet, aflade bergsexamen vid Uppsala universitet 1865 och genomgick bergsskolan i Falun 1865--66. Auskultant i kommerskollegium 1865, tjänstgjorde W. 1867 som biträdande lärare i ritning och konstruktion vid Falu bergsskola, 1875--83 som lärare i järnets metallurgi och praktisk hyttskötsel vid Filipstads bergsskola, 1877--83 som t. f. bergswärdie vid Sala silfververk, under en del af 1883 som t. f. föreståndare för Filipstads bergsskola samt 1884--92 som lektor i metallurgi och hyttkonst vid tekniska högskolan, vid hvilken han sistnämnda år utnämndes till professor i metallurgi och hyttkonst. Död i Stockholm d. 16 mars 1903. Ledamot af Vet.-akad. W. utöfvade äfven omfattande verksamhet som ledare af järntillverkningen vid åtskilliga järnverk och ägnade sig med framgång åt utarbetandet af analysmetoder och åt en liflig uppfinnareverksamhet. Bland hans analysmetoder ha det s. k. Wiborghska svafvelseprofvet och hans kalorimetriska kolprof erhållit stor användning, liksom bland hans uppfinningar hans luftpyrometer och hans termofon räknas bland de bästa apparater för uppmätande af höga värmegrader. Af stor betydelse voro också hans sträfvanden för tillgodogörandet af Sveriges tillgångar på naturliga fosfater. Sina iakttagelser vid de talrika studieresorna i utlandet och andra observationer publicerade W. i »Järnkontorets annaler», Teknisk tidskrift, o. s. v. Bland hans arbeten må för öfrigt nämnas Handbok i svenska tackjärnstillverkningen. Efter W:s död utgafs 1904 hans föreläsningar öfver Järnets metallurgi. Gift 1872 med Emilie Ingrid Theresia Hallin. Wickenberg, Per Gabriel, landskaps- och genremålare. Född d. 1 okt. 1812 i Malmö. Föräldrar: underofficeren Jonas Wickenberg och Katarina Isberg. Sin första undervisning erhöll W. i apologistskolan i sin födelsestad, där han tidigt utvecklade mycken håg för läsning och skrifning, men framför allt en stor lust för att måla och rita. Af denna anledning fick han oaktadt föräldrarnas små tillgångar taga enskild undervisning för en ritlärare i Malmö och gjorde härunder de mest förvånansvärdt hastiga framsteg. En penningeinsamling gjordes till W:s förmån i Malmö, så att han omsider 1831 såg sin önskan uppfylld att få komma till Stockholm. Här mötte honom den medellösa konstnärens vanliga pröfningar: förbiseende och försakelser, till dess han genom professor Sandbergs inflytande erhöll ett skydd i den konstälskande Anckarsvärdska familjen. Under tiden hade han råkat ut för en hotande ögonsjukdom, för hvilken han genom en subskription, föranstaltad af konstföreningen, till hvilken W. fr. o. m. 1833 sålt några af sina arbeten, 1836 sattes i tillfälle att söka hjälp i Tyskland. Lyckligen återstäld till hälsan, kvarstannade han i Berlin, där hans arbeten snart tillvunno sig allmän uppmärksamhet. Här fann han i konsthandlaren Gropius en ifrig afnämare af sina små taflor, så att han efter en tid kunde sätta i verket sin länge närda önskan att resa till Frankrike. Efter ett kort besök i fäderneslandet anlände han hösten 1838 till Paris, där han skulle skörda den största ryktbarhet, någon svensk konstnär vunnit sedan Sergels dagar. Ännu s. å. debuterade han på salongen i Paris med en större tafla Nordiskt vinterlandskap samt med ett mindre genrestycke, hvilka båda rönte den utmärkelsen att blifva inköpta för utställningens lotteri, och vinterlandskapet belönades med medalj. Året därefter framställde han en ny målning Vinterfiske, som inköptes af enskild man för 2,000 francs och förskaffade sin upphofsman stora medaljen i guld och hederslegionen. Från denna stund var W:s parislif en enda serie af triumfer. Konstakademien beviljade honom 1839 på tre år en respension af 500 kr. om året, som han dock afsade sig, då han ansåg sig icke behöfva densamma. 1839 blef han agré och 1842 led. af Konstakademien. W:s triumfer skulle dock icke blifva af lång varaktighet. Genom tidiga umbäranden, ihärdigt arbete och oförsiktighet hade hans hälsa i förtid blifvit undergräfd. Af de nio år, W. tillbragte i Frankrike, kunde han för ögonsjukdom icke använda mer än sammanlagdt tre à fyra år till arbete. Därtill kom sorgen öfver en af honom innerligt älskad, spansk sjuttonårig, flickas plötsliga död. Vid detta slag brast den finaste strängen i konstnärens själs strängaspel och han afled ej långt därefter i staden Pau i södra Frankrike d. 19 dec. 1846 af bröstsjukdom. »Med W. trädde plötsligt den nyare svenska konsten ur sin skygga tillbakadragenhet in i den allmänna europeiska utvecklingen och intog där en framstående plats, som hon allt sedan förstått att bibehålla.» W:s arbeten från akademitiden utgöras företrädesvis af mytologiska och historiska kompositioner. 1835 började han på med porträttmålning och målade då äfven prisämnet Eva vid Abels lik, Nationalmuseum. De flesta af hans taflor från detta år voro landskap eller folklifsbilder, hvari han sedermera skulle excellera. Bland W:s arbeten märkas utom de förut nämnda, Moder syende vid sitt barns bädd 1839 och Fiskarefamilj 1840, Leipzigs museum, Effet d'hiver, beställd af Ludvig Filip, sedermera Luxembourgmuseet, Landskap med kreatur 1838, Nationalmuseum, Fiskare på isen 1840, Vinterlandskap i Holland, Nationalmuseum, Månskensstycke med fartyg, Nationalmuseum, Vinterstycke, med 12 figurer, beställdt af hrr Hagerman, Svenskt vinterlandskap, Paris 1842, såldt 1869 på auktion därstädes för 12,000 fr., Barn med kälke Paris 1843, från England köpt af hr E. Cederlund, o. s. v. »Drömmare är W. först och