riksdagsman. Född å hemmanet Dyestad i Runstens socken å Öland d. 1 dec. 1839. Föräldrar: hemmansägaren Daniel Jonsson och Kajsa Larsdotter.
Efter en knapphändig undervisning i folkskolan, hvilken han genom själfstudium å lediga stunder sökte upphjälpa, öfvertog han 1861 fädernehemmanet. Snart började han också tagas i anspråk för allmänna angelägenheter, blef ordförande i sin sockens kommunalstämma 1863, ledamot af Södra Kalmar läns landsting 1865 samt ledamot af Andra kammaren för Ölands domsaga 1872, hvilket uppdrag han beklädde till sin död i Stockholm d. 18 dec. 1897.
Vid riksdagen gjorde sig D. snart känd för sin lyckliga talegåfva, förenad med en käckhet i uppträdandet, som ofta tangerade det mindre passande. Få torde genom föreningen af dessa egenskaper och den öfvertygelsens värme som ofta präglade hans anföranden, haft förmågan att i samma grad som D. rycka sina meningsfränder med sig, men logiken hade sina afgjorda brister och tålde ej att efteråt synas i sömmarna. Han fäste först uppmärksamheten vid sin person vid 1873 års riksdag genom ett anförande till förmån för utsträckt rösträtt, framförd med en sådan hetsighet mot olika tänkande, att tjänstgörande talmannen (J. G. S. Åkerhielm) fann sig manad att med klubban dämpa talarens eld. Han blef sedermera ledamot af bankoutskottet 1876-78, af konstitutionsutskottet 1879-83 samt från 1884 till sin död af det viktiga statsutskottet. Därjämte var han ledamot af de 1877 och vid urtima riksdagen tillsatta försvarsutskotten och af 1895 års hemliga utskott. 1874-75 och 1886-87 var han statsrevisor samt var Andra kammarens vice talman vid riksdagarna 1891-94 och 1897. Han togs äfven mycket i anspråk för kommittéarbeten och hade plats i följande sådana: sjöförsvarskommittén 1880-82, arbetareförsäkringskommittén 1884-89, förstärkta lagberedningen 1886-87, den s. k. ekonomiska kommittén 1886-87, tullkommittén 1888-91 och nya arbetareförsäkringskommittén 1891-93. Däremot ernådde han aldrig en eftersökt plats som fullmäktig i riksbanken, men insattes 1887 som styrelseledamot vid dess afdelningskontor i Kalmar, hvarifrån han dock skildes vid 1889 års utgång af fullmäktige, som lade honom till last bristande nit i uppdragets fullgörande.
D. var länge känd som extrem sparsamhetsvän och motståndare till alla förslag om ökad värnplikt. 1880 gjorde han sig bl. a. skyldig till ett häftigt anfall mot frih. de Geer för hans förslag till ny värnpliktslag, som han dock senare ridderligt bad om ursäkt för. Vid midten af 1880-talet framträdde han som en af de ifrigaste kämparna för protektionismen och blef vid nya landtmannapartiets bildande 1888 jämte Liss Olof Larsson (se nedan) partiets ledare. Mellan de båda männen härskade en afgjord rivalitet, och säkert såg sig D. efter L:s nederlag vid valen 1890 ej ogärna ensam om makten. Tvärtemot sina föregåenden arbetade D. vid 1891-92 års riksdagar ifrigt för den ökade värnplikten, och fruktan för tullarnas bestånd efter en rösträttsutsträckning gjorde honom på äldre dagar till afgjord motståndare mot densamma. Efter landtmannapartiernas sammanslagning 1895 tillhörde D. det förenade landtmannapartiets förtroenderåd. Vid 1895-96 års riksdagar syntes missnöjet öfver den under hans sjuklighet honom fråntagna vice talmansplatsen ha hos honom framfödt en oppositionell stämning, som i mångt och mycket erinrade om hans tidigare dagar. Med en hart när våldsam kraft motarbetade han 1895 höjning af krigskreditiven och 1896-97 åt k. m:t föreslagen rättighet att tillsätta ordf. i riksbanken, hvilken han dock ej förmådde hindra. Ater i vice talmansstolen 1897, blef han annars sista året mera passiv.
I hemorten var han först vice ordf. och från 1892 till sin död ordf. i landstinget.
Gift 1861 med Anna Maria Persdotter.
