statsminister, det nya svenska statsskickets grundläggare. Född på Finspång d. 18 juli 1818. Ättling i femte led af De G. 2. Föräldrar: hofmarskalken frih. Gerhard De Geer (af Finspång) och Henriette Charlotta Lagerstråle.
Sedan frih. De G. i Linköping och Uppsala inhämtat sin elementarbildning, inskrefs han 1836 till student vid Uppsala universitet, där han 1838 aflade kansliexamen och 1840 examen för inträde i rikets rättegångsverk. Omedelbart därefter gjorde han sitt inträde på den civila ämbetsmannabanan och ingick som e. o. i justitie-statsexpeditionen. Redan under sin studenttid hade han, inom den trängre kretsen af kamrater, väckt uppmärksamhet som lycklig författare genom några små följetonger och uppsatser i tidskriften »Eos» och kalendern »Linnæa borealis». Denna löftesrikt begynta skriftställareverksamhet fortsatte han under sin e. o. tjänstetid i Stockholm och utgaf 1841 den lifligt underhållande romanen Hjärtklappningen på Dalvik, som 1843 efterföljdes af S. H. T. och 1845 af Carl XII:s page. Något senare 1853 utkom hans bekanta afhandling Om den juridiska stilen.
1845 erhöll han sin första ordinarie tjänst, som kopist i justitie-statsexpeditionen och utnämndes, sedan han någon tid förestått en domsaga i Skåne och tjänstgjort som ledamot i Svea och Skånes hofrätter, till assessor i sistnämnda hofrätt 1849. Efter sex år, under hvilken tid han flera gånger innehade förordnanden som revisionssekreterare och ordförande i fångvårdsstyrelsen, utnämndes han till president i Göta hofrätt och anmodades redan året därpå 1856 att inträda i statsrådet, hvilket förtroende han den gången undanbad sig. Två år senare, sedan han bevistat 1857 års riksdag och därunder varit ledamot i såväl lag- som konstitutionsutskottet och statsrevisor, ingick han 1858 i konungens råd såsom justitie-statsminister och beklädde denna förtroendepost till 1870.
Denna period bildar ett betydelsefullt skede i vår politiska utvecklingshistoria. Vid riksdagen 1860 upptogs ånyo den s. k. representationsfrågan, och borgare- och bondestånden anhöllo hos regeringen, att hon måtte framlägga ett förslag till nationalrepresentationens ombildning. Med anledning häraf utarbetade justitiestatsministern De G. ett förslag till ny riksdagsordning i frisinnad anda och byggd på grundsatsen af samfällda val, hvilket förslag framlades för 1862-63 års riksdag. Det mottogs med allmänt bifall och antogs som hvilande till följande riksdag, 1865-66, då det efter långvariga öfverläggningar, i synnerhet hos ridderskapet och adeln, blef bifallet d. 7 dec. 1865 och sanktioneradt som gällande grundlag d. 22 juni 1866. Men äfven å andra områden ägde ett rastlöst framåtskridande rum under De Geers första ministär. Från denna tid härstamma äfven kommunallagarna och landstingsinstitutionen, hvilka trädde i verksamhet 1863, religionsfrihetens utsträckning 1860, 1864 års förordning om utvidgad näringsfrihet, ny konkurs- och sjölag, ogift kvinnas myndighet, m. fl. reformer.
Efter representationsreformens seger lyckades De Geer ej tillfredsställa de högt spända förväntningar, hvarmed den nya æran hälsats af sina mera entusiastiska vänner, och sedan ministären i flera punkter lidit nederlag i riksdagen, begärde De G. 1870 sitt afsked och utnämndes till president i Svea hofrätt. Han fortfor dock att deltaga i det politiska lifvet som representant i Första kammaren för Stockholms stad 1867-88 och fungerade som ordförande i 1871 års urtima riksdags försvarsutskott. Det nederlag, k. m:ts förslag då led i Andra kammaren, öfvertygade De G. om nödvändigheten att försäkra sig om landtmännens medverkan för försvarets ordnande, och tillhörde han den grupp af Första kammaren, som redan 1872 accepterade en skrifvelse till k. m:t, hvilken gjorde gällande, att grundskatterna och indelningsverket skulle så småningom afskrifvas efter en bestämd plan mot vederlag af ökade försvarsbördor (den s. k. kompromissen). För att realisera denna ingick De Geer, som 1871 och 1874 afböjt liknande anbud, i maj 1875 för andra gången som justitie-statsminister, hvilken titel ändrades till statsminister, sedan 1876 förslaget om en statsminister som chef för ministären vunnit statsmakternas bifall. De G. blef då också chef för justitie-departementet. Men hans förslag om ökad värnplikt och därmed i sammanhang stående frågor ledo 1877 afgjordt skeppsbrott i Andra kammaren, och när regeringens proposition till ny värnpliktslag 1880 rönte samma öde, begärde han ånyo sitt afsked, hvarefter riksdagen tillerkände honom hela lönen i pension. Han tog s. å. äfven definitivt från presidentposten i Svea hofrätt. Vid de efterföljande riksdagarna tog De G. fortfarande en verksam del i det politiska lifvet, städse en af de främsta männen i Första kammarens »vänstra center». Han var ordförande i 1883 års försvarsutskott och understödde de Posseska förslagen såväl som det partiella förslag, som den Themptanderska ministären 1885 lyckades bana väg till seger. I tullfrågan var han frihandlare, och har uttalat sig i sina skrifter för liknande rösträttsförslag som sedermera det »liberala samlingspartiet», nämligen meddelande af politisk rösträtt åt de män af fyllda 25 års ålder, hvilka inneha kommunal sådan. Varm vän af unionen, var han för dess befästande villig att afstå från en del svenska företrädesrättigheter å papperet, öfvertygad att föreningen mellan rikena för framtiden måste byggas å den allmäntgiltiga rättsgrunden och ej å historisk grundval.
Redan tidigt invaldes De G. i åtskilliga lärda samfund. Sålunda blef han 1859 hedersled. af Vitt.-, Hist.- och Antikv.-akademien, 1862 en af de 18 i Svenska akademien, s. å. led. af Vetenskapsakademien, m. m. 1868 vid Lunds universitets jubelfest blef han juris hedersdoktor och 1893 vid jubelfesten i Uppsala filosofie hedersdoktor, 1881-88 var han kansler för rikets universitet.
De stunder, det trägna sysslandet med allmänna värf lämnade honom lediga, använde han med förkärlek till återupptagande af sitt skriftställareskap. 1880 utkom dramat Grefve Lillie, som utkom anonymt och föranledde många gissningar om författaren. I Vetenskapsakademiens och Svenska akademiens handlingar har han efterlämnat minnesteckningar öfver Hans Järta 1874, A. J. von Höpken 1882 och B. B. von Platen, 1887, alla utmärkta för ädel stil samt grundade å gedigen forskning. De bilda en del af hans Valda Skrifter 1892. Ett än större intresse ådrog sig likväl det verk, åt hvars nedskrifvande han efter afskedstagandet från politiken ägnat sig, nämligen hans 1892 i två band utgifna Minnen, utan tvifvel bland de mest värdefulla alstren inom vår memoarlitteratur.
De G., som afled å sin egendom Hanaskog i Skåne d. 24 sept. 1896, var sedan 1848 gift med grefvinnan Carolina Lovisa Wachtmeister. Af hans tre söner är den äldste Gerhard Louis, f. 1854, f. d. kanslisekreterare och numera godsägare i Skåne, sedan 1901 ledamot af Första kammaren. Den andre är
