- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
3. De la Gardie, Magnus Gabriel

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

3. De la Gardie, Magnus Gabriel,

rikskansler, mecenat. Född i Reval d. 15 okt. 1622; den föregåendes äldsta son.

Genom sin börd, sina rikedomar och lysande naturgåfvor på förhand bestämd för statens högsta äreställen, dröjde De la G. ej länge att taga dem i besittning. Efter att förut i hemmet erhållit en grundlig undervisning af Mattias Biörnklou (se sid. 97) valdes De la G. 1639 till rector illustris vid Uppsala universitet och for nästa år utrikes för att fullkomna sin bildning. När kriget utbröt med Danmark 1643, kom han hem och gjorde först tjänst under Gustaf Horn. Nu gjorde han sitt inträde vid hofvet, där hans ädla, ridderliga väsen, fina och lediga umgängessätt, snillrika tal och fördelaktiga utseende icke förfelade sin verkan på den adertonåriga, nyss myndig blifna drottningen. Han befordrades 1645 till öfverste för lifgardet och skickade året därefter i spetsen för en lysande ambassad till franska hofvet. Efter sin återkomst öfverhopades han af Kristina med utmärkelser och nådebevisningar, hvilka äro utan motstycke i Sveriges historia. Det ansågs äfven, att drottningen hyste djupare känslor för den vackre ädlingen, hvilken genom hennes inflytande förlofvades med Carl Gustafs syster, prinsessan Maria Eufrosyna. Bröllopet firades på Stockholms slott 1647. Nu följde en rad af utmärkelser. Han utnämndes till riksråd 1647, general 1648, generalguvernör öfver Livland 1649, riksmarskalk 1651, president i kammarkollegium, lagman öfver Västergötland och Dal samt riksskattmästare 1652 men föll därefter i onåd hos drottningen och höll sig undan på sina gods, tills Carl X Gustaf uppstigit på tronen, då han 1654 utnämndes till kansler för Uppsala universitet, 1655 blef konungens generallöjtnant i Ingermanland, Estland och Livland samt öfver två år förde öfverbefälet öfver trupperna mot Polen och därefter mot Ryssland.

Oaktadt de höga militära värdigheter, till hvilka De la G. uppsteg, var likväl kriget icke den bana, på hvilken han var bestämd att lysa. Han utmärkte sig väl först i kriget med Danmark och vid belägringen af Prag, men ådagalade längre fram obetydliga fältherretalanger. Sedan han genom sina tillvägagåenden åsamkat sig konungens misshag, återkallades han från Livland och utsågs till underhandlare med Polen samt var ett af sändebuden, som slöto Olivafreden, 1660. Vid Carl Gustafs död genom konungens testamente rikskansler och en af den unge konungens förmyndare, förvärfvade han, dels genom sina personliga egenskaper, dels genom sin släktskap med konungahuset ett inflytande på regeringen, hvilket blef lika menligt för statens välfärd som för hans egen ära. I den yttre politiken stod han nästan alltid på Frankrikes sida, en följd af öfvertygelse och ungdomsminnen, kanske också af egennytta, och höll därigenom på att inveckla Sverige i krig med både Ryssland och Polen. Den mörkaste sidan af hans statsförvaltning är likväl den inre hushållningen och det sätt, på hvilket statens medel handhades. Under det han med kronans kontanta medel lät betala sina egna tvifvelaktiga fordringar och tvärtemot gällande beslut gifva sig åtskilliga donationer, fick krigsväsendet förfalla, flottan förstöras af brist på underhåll och garnisonerna i rikets fästningar omkomma af hunger eller löpa bort, emedan de ej fingo sin sold. Ämbetsverken försjönko i ett tillstånd af slapphet och oordningar, och främlingar, som sett Sverige under dess stormaktstid, häpnade öfver dess plötsliga vanmakt. De la G. blef emellertid, när Carl XI 1672 själf tillträdde regeringen, mäktigare än någonsin, enär konungen villigt hörsammade hans råd. 1675 började marken vackla under den förut så inflytelserike mannen, i det att hans politik medförde idel olyckor. Han sökte nu, ehuru förgäfves, samla rådets medlemmar mot det hotande enväldet. 1680 fråntog konungen honom skötseln af utrikes ärenden genom att upphöja honom till riksdrots och president i Svea hofrätt - något som i själfva verket var ett tecken till onåd. 1682 erhöll han tjänstledighet från alla sina ämbeten och vistades sedan på sina egendomar.

Af de inre angelägenheterna kände och älskade De la G. företrädesvis dem, som rörde konst och vetenskap, och vården om dessa är ock den vackraste sidan af hans minne. I sin egenskap af kansler för Uppsala högskola ägde han många tillfällen att gagna och hans förtjänster om detta lärosäte äro öfver allt beröm. Praktlysten, älskade han framför allt byggnadskonsten och lämnade dess idkare en riklig förtjänst, i det han dels uppförde eller tillbyggde slott såsom Leckö, Höjentorp, Mariedal, Käggleholm, Ekholmen, Venngarn o. s. v., dels på sin bekostnad lät åt fattiga församlingar bygga kyrkor, skolor m. m. En ytterligare förtjänst var det nit, hvarmed han omfattade fäderneslandets språk, häfder och minnesmärken. Genom hans inflytande inrättades 1666 antikvitets-kollegium, för hvars verksamhet han själf uppsatte föreskrifterna och lämnade sitt hus i Uppsala till boställe åt verkets ordförande. För öfrigt gynnade han all slags lärdom. Han ägde stora boksamlingar på Leckö, Venngarn, Karlberg och i Stockholm och utmärkte sig själf som författare. Han stod i beröring med de lärda i norden, och de flesta af dem stodo å sin sida till honom i förbindelse för uppmuntringar, befordringar och betydliga understöd. De la G. är utan tvifvel den störste gynnare af vetenskap och konst, som någonsin funnits i Sverige. Vid detta storartade mecenatskap, liksom i hela sitt lefnadssätt, rådfrågade han mera sin böjelse än sina tillgångar, så att, ehuru hans årliga inkomster stego till oerhörda summor, dessa likväl blefvo otillräckliga. Till de politiska bekymren, då hans statsmannahandlingar blefvo på alla sidor angripna, sällade sig äfven ekonomiska svårigheter. En betydlig del af hans egendomar blef indragen genom reduktionen. Detta var mer än han förmådde bära, ty han var icke den man, som hade moralisk kraft nog att besegra eller bära motgångar, och han klagade för sina vänner bittert öfver sina olyckor, utan att förstå, att han själf hade del häri. Nedtyngd af sorger och förödmjukelser, förbisedd, fattig och missaktad, tillbragte han den sista tiden på Venngarn och dog d. 26 april 1686.


The above contents can be inspected in scanned images: I:230, I:231, I:232

For more information about this person, see Project Runeberg's Nordic Authors.

Project Runeberg, Mon Sep 9 13:13:36 2002 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/delagmag.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free