»den nyare kemiens fader». Född d. 20 aug. 1779 i Väfversunda kyrkoby i Östergötland. Föräldrar: collega scholæ i Linköping Samuel Berzelius och Dorotea Sjösten.
Kärleken till naturvetenskaperna, som redan under skoltiden var hos B. öfvervägande och drog hans håg från andra sysselsättningar, beredde honom sammaöde som Linné, att erhålla ett mindre fördelaktigt afgångsbetyg från gymnasium.
Vid Uppsala universitet, dit han anlände 1796, ägnade han sig med ifver åt medicinska studier och forskningar i kemi.
1799 anställd vid Medevi som biträde åt brunnsintendenten, medicinalrådet Hedin, begagnade han tillfället att kemiskt undersöka vattnet i de särskilda hälsokällorna och resultatet af dessa analyser, utgjorde ämnet för hans första disputation: Nova Analysis aquarum Medeviensium. Efter aflagd medicine kandidatexamen i Uppsala 1801, utgaf B. följande året sin afhandling om Galvanismen -- De electricitatis galvanicce cel. Volta excitæ in corpora organica effectu -- och utnämndes af collegium medicum till medicine och farmacie adjunkt i Stockholm, hvilken befattning för honom särskildt inrättades. Promoverad till medicine doktor i Uppsala 1804, emottog han efter professor Quensel lärarebefattningen vid krigsakademien på Karlberg och befordrades efter honom 1807 till medicine och farmacie professor, med (från 1810) säte och stämma i collegium medicum. 1808 kallades B. till ledamot af Vetenskapsakademien. Från denna tidpunkt daterar sig Berzelii egentliga verksamhet och stora inflytande på kemiens utbredning i Sverige. Han inrättade ett eget laboratorium på Riddarholmen, stiftade, jämte sju andra af hufvudstadens läkare, Svenska läkaresällskapet, bidrog kraftigt till uppehållandet af Karolinska institutet, samlade omkring sig en skara af lärjungar, utgaf 1808 sin lärobok i kemien, som sedermera i talrika upplagor växte ut till en vetenskapens lagbok, anställde en massa specialundersökningar och utvecklade sin storartadt enkla teori om de kemiska ekvivalenterna.
Ar 1810 förordnades B. att nedresa till Qvidinge i Skåne för att närvara vid kronprinsen Carl Augusts liköppning och gjorde under samma resa en utflykt till Köpenhamn.
1812 företog han sin första resa till England; erhöll 1817 det smickrande anbudet att i Berlin intaga lärostolen efter den berömde Klaproth, hvilket han likväl afböjde och utsågs 1818, vid sin återkomst från Paris, till Vetenskapsakademiens ständige sekreterare. Från denna tid tronade B. på sin äras höjd, från hvilken han verkade med hela kraften af sitt snille och sitt ständigt växande anseende. I hans laboratorium gjordes alla de storartade upptäckter, som finnas nerlagda i hans många skrifter och uppsatser. Här stadfästes genom säker forskning och snillrika undersökningar de läror, som höjt kemien till en så aktningsvärd rang bland vetenskaperna. Här samlades kring mästaren icke allenast vetgiriga landsmän, utan en mängd beundrande lärjungar från alla delar af Europa, hvilka sedan hvar för sig förvärfvat mer eller mindre lysande namn i vetenskapens annaler. I sin egenskap af Vetenskapsakademiens styresman bidrog B. i hög grad till denna institutions förökade verksamhet och stigande anseende. Han författade själf de årliga öfversikterna i kemi, fysik och geologi och genomdref att akademiens öfriga intendenter, hvar och en inom sin vetenskapsgren, skulle aflämna liknande öfversikter af vetenskapernas framsteg under det förflutna året. Han grundlade akademiens mineralogiska kabinett, befordrade förökande af dess zoologiska och botaniska samlingar och medverkade kraftigt till, att akademien fick sitt eget hus, det nuvarande i närheten af Adolf Fredriks kyrka.
Berzelii förtjänster som vetenskapsman äro så stora och af så mångfaldig art, att de omöjligen kunna sammanfattas i en kort öfversikt. Hans största förtjänst och det, som framför allt annat skall göra hans namn odödligt, är hans nya kemiska system, den nya metodik och den fasthet han gaf åt kemien som vetenskap, hvarigenom denna icke blott höjt sig till ett bildningsmedel af hög rang, utan genom det ofantliga inflytande den nu mera utöfvar på det praktiska lifvets mångartade förrättningar, bildar en af de viktigaste grundvalarne för ett lands materiela välstånd och förkofran.
Berzelii skrifter äro ofantligt talrika. 1803 offentliggjorde han i Gehlens »Journal für Chemie» sina med Hisinger verkställda undersökningar öfver den galvaniska strömmens inverkan på metaller. 1808-30 utkom hans stora Lärobok i kemien, som öfversattes på de flesta europeiska språk. Jämte Hisinger hade B. 1806 börjat utgifva en samling vetenskapliga rön, Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi 1806-18. Här framlade B. resultaten af en otalig mängd experiment. 1806-08 utkomma hans Föreläsningar i djurkemien, som voro grundläggande för den fysiologiska kemien. Hans 1820 utgifna afhandling Om blåsrörets användande i kemien och mineralogien öfversattes på många språk. Härtill komma bl. a. hans Årsberättelse om framstegen i fysik och kemi, afg. 1830-40, och register för år 1821-29 samt årsberättelse om framstegen i kemi och mineralogi, afg. 1841-47.
Vid konung Carl Johans kröning 1818 erhöll B. adelsbref, och på sin bröllopsdag d. 19 dec. 1835 diplom på friherrevärdigheten. Akademier och lärda samfund tillägnade sig den frejdade vetenskapsmannen såsom ledamot; och landets och främmande monarker prydde honom med sina ordenstecken.
Den 7 aug. 1848 slutade B. sitt verksamma och ärorika lif, utan att
i sitt äktenskap med Johanna Elisabet Poppius efterlämna några
arfvingar. Hans staty, modellerad af Qvarnström och föranstaltad af
Vetenskapsakademien, aftäcktes d. 16 juli 1858 på den plats i
Stockholm, som efter den frejdstore mannen benämnes Berzelii park.
