författarinna. Född å Mårbacka Värmland d. 20 nov. 1858; den föregåendes broders sonsons sonsons dotter. Föräldrar: mönsterskrifvaren och f. d. löjtnanten Erik Gustaf Lagerlöf och Elisabet Lovisa Wallroth.
Redan i sin barndom började L. dikta, då ännu på vers, och som ung flicka skref hon och en syster ballader. Tjugutre år gammal kom hon till Stockholm och genomgick där 1882--85 h. lärarinneseminarium. Det var på den tiden, hon bestämde sig för att uppteckna och ordna de värmländska sägner, som hon hört sin fader, hvilken i hög grad älskade litteratur, berätta, och som hon samlat. Tiden tillät henne dock icke att verkställa denna plan. Hon blef sedermera anställd vid elementarskolan för flickor i Landskrona, där hon stannade till 1895, och gjorde ett nytt försök att utskrifva sägnerna, men misslyckades åter. L. debuterade emellertid som författarinna med några sonetter i »Dagny» och, uppmuntrad af friherrinnan S. Adlersparre, försökte hon sig på allvar i prosastilen och tog härvid berömda mönster till förebilder. Men hon lyckades icke finna den form, hvari hon tyckte sig kunna gifva uttryck åt, hvad hon kände, förr än hon skref sin egen stil, som hon för öfrigt trodde vara omöjlig för publikens smak. L. gaf dock efter för sin systers böner och insände några utdrag af sina värmlandshistoner till Iduns pristäflan 1890 samt erhöll då första priset för »Ur Gösta Berlings saga, berättelse från det gamla Värmland», hvilket arbete sedan 1891 utkom fullständigt under titeln Gösta Berlings saga och gjorde sin författarinna till en känd person. L. har vidare skrifvit Osynliga länkar, berättelser 1894, Ett äfventyr i Vineta 1895, tvåaktsdramat S:t Anna Kloster, uppfördt i Köpenhamn, Antikrists mirakler 1897, en samling sagor och legender, som gruppera sig kring Etna och voro en följd af en resa till de sydliga länderna, En herrgårdssägen 1899 och Drottningar i Kungahälla 1899. Efter en vintern 1899--1900 tillsammans med Sophie Elkan företagen resa till Egypten och Palestina utgaf hon 1901 första delen af sitt storartade, på många språk öfversatta, arbete Jerusalem, hvaraf andra delen utkom 1902.
»Det var icke en tillfällighet, att Selma Lagerlöfs första bok, den som med ett slag lyfte henne upp från en liten okänd skollärarinnas ställning till rangen af vårt lands främsta författarinna, på titelbladet bar ordet »saga». Hon hade därmed angifvit sin riktnings innersta väsende och karaktär omgärdad af makter, som hon från den stunden med sin fantasis eröfrande och tillvinnande makt skulle behärska. Det är som sagoberätterska, hon är stor, ja enastående. I hennes diktning lefver sagan i sin underbara förening af fantasi och verklighet, så tätt sammanbundna, att man icke kan bestämma gränserna dem emellan, icke vet, när man lämnar realiteternas värld för att inträda i drömmens och synernas. Och sagan finnes för henne icke blott i det förgångna, i de svunna tidernas fjärrglans, en hägring af det, som redan sjunkit ned under synkretsen, förstorad och förandligad; den finnes förborgad i det lif, som rör sig rundt omkring henne, hon ser den, omfattar den med sin tankes fasta och mjuka grepp, lyfter upp den i ljuset och visar den för oss andra. Detta diktarens yppersta kännemärke: att se det, som för andra är förborgadt, är i utpräglad grad hennes, men därmed förenar hon den folkliga konstnärens förmåga att af fantasiens egenartade bilder forma lif, igenkännbart och förtroget för alla; liksom i den äkta folksagan är det underbara i hennes dikt sammanfogadt af idel verklighetsdrag. Hennes sångmö har iklädt sig en tjänarinnas skepnad, går stilla och ödmjukt och förrättar lifvets sysslor, vårdar sig om dagens småting, men hennes ögon äro stora och drömmande, och vid sitt ringa arbete sjunger hon om stora dåd och öden. Hon är sagans askunge och medvetandet om den härlighet, till hvilken hon blifvit född, bär hon inom sig som ett stilla jubel, som förskönar lifvets gråa enahanda.»
»L. är i alla hänseenden en förtrollande anomali i vår intellektuella och förståndskloka tid. Hon är en anomali i sin känslas slösande gifmildhet och sitt hjärtas värme. En sådan kärlek till lif och människor finner man eljest endast hos söderns religionsstiftare och mystiska kvinnor. Man undrar öfver, att detta ömma famntag mot allt lefvande, denna vackra hänförelse öfver människor, djur och blommor kommer från en dotter af den kalla norden och icke från en landsmaninna till helige Franciscus. »Jerusalems» diktarinna är en anomali i hela sin syn på lif och människor. Man kan knappast förstå, hur en modern människa kan se så och berätta så. Men ett ställe i »Jerusalems» andra del gifver kanske förklaringen -- jag menar den vackra utläggningen af det gamla språket: Utan att I blifven såsom barn, kunnen I icke ingå i Guds rike. Selma Lagerlöf har barnaögonen och barnahjärtat kvar; som en sagbok läser hon och berättar hon oss om världen, och så stor är makten af detta, att vi också blifva barn, när vi höra henne och hänga vid hennes mun».
har ytterligare utgifvit: Herr Arnes penningar 1904,
Kristuslegender 1904 och läseboken för folkskolorna Nils
Holgerssons underbara resa genom Sverige 1906.
