- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
1. Tegnér, Esaias

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Tegnér, Esaias,

biskop, skald. Född på komministerbostället Kyrkerud i By socken af Värmland d. 13 nov. 1782. Föräldrar: komministern därstädes, sedermera kyrkoherden i Millesvik, Esaias Tegnér och Sara Maria Seidelius, bekant för sin skönhet.

Vid nio års ålder förlorade T. sin far och utan tillgångar att begynna, än mindre att fortsätta, sin studier, upptogs han utaf en af faderns bekanta, assessor Branting, såsom biträde på dennes kronofogdekontor. Branting, som bemärkte gossens läslust och det ovanliga mått af kunskaper, han på egen hand förvärfvat sig, öfvertalade efter några års förlopp en af sina vänner, kapten Löwenhielm på Malma, hos hvilken en äldre broder till Esaias, Lars Gustaf Tegnér, var informator, att taga den yngre brodern, som då uppnått fjorton års ålder, i sitt hus och låta honom komma under den äldres handledning. När Lars Gustaf, efter att 1797 tillika med sin broder Elof hafva blifvit filosofie magister i Lund, mottog en fördelaktig kondition hos brukspatronen, sedermera bergsrådet, Myhrman på Rämens bruk i Värmland, fick Esaias medfölja äfven dit och fortsatte med utomordentlig flit sina studier, som hufvudsakligen omfattade de döda språken, äfvensom franska och engelska litteraturen. På hösten 1799 begaf sig T. till Lund och inskrefs såsom student vid universitetet d. 4 okt., »en dag, som årligen firas af den Karolinska ungdomen till åminnelse af honom, den störste som framgått ur deras leder». Studierna fortsattes nu lika rastlöst som förut, och oaktadt han två terminer, hösten 1800 och våren 1801, hade kondition hos baron Leijonhufvud på Yxkullsund i Småland, kunde han redan i dec. 1801 aflägga fil. kandidatexamen. Vid promotionen i Lund 1802 innehade den ännu icke tjuguårige magistern första hedersrummet. Några månader därefter blef han förlofvad med sin förutvarande principals yngsta dotter, Anna Maria Gustafva Myhrman. Redan förut, 1801, hade han blifvit antagen till e. o. amanuens vid det akademiska biblioteket. Sedan han hösten 1802 utgifvit tvenne latinska afhandlingar, den ena om Aesopi fabler, den andra om Kants filosofi, förordnades han i början af 1803 till docent i estetik. Efter två års förlopp, hvarunder han våren 1803, konditionerade i Stockholm, utnämndes han (1805) till adjunkt i estetik och senare s. å. till vice bibliotekarie. Sedan han sålunda blifvit innehafvare af trenne befattningar och af dem erhållit ett, om än ganska tarfligt, lefvebröd, gifte han sig 1806. T., som 1810 undfått professors namn, heder och värdighet, utnämndes 1812 till professor i grekiska språket och litteratur samt erhöll, efter det han utgifvit och försvarat en teologisk afhandling och prästvigts, s. å. kyrkoherdebeställningen i Stäfvie och Lackalänge prebendepastorat, som han 1822 utbytte mot Reslöf och Östra Karleby. Teologie doktor vid Carl XIV:s kröning 1818, blef han s. å. En af de aderton i Svenska akademien efter Oxenstierna. 1824 utnämndes han, sedan han vid biskopsvalet i Växiö året förut erhållit högsta röstantalet, till styresman i antydda stift. I maj 1826 lämnade han med stor saknad Lund, där han, uppburen af medlärare och studenter, trots stundom väl tunga näringsbekymmer, framlefvat lyckliga dagar. Först 1827 inflyttade han emellertid i biskopsbostället, det vackert belägna Östrabo. Här kan nämnas, att T. tvenne gånger var uppförd på förslag till biskopsämbetet i Karlstad och äfven en gång innehade förslagsrum till ärkebiskopsstolen. Till hans utmärkelser hörde för öfrigt ledamotskap i Vet.-akademien, Vitt.-, hist.- och ant.-akad., Vet.-societ. i Uppsala m. m.

Med all ifver satte sig T. in i sina nya ämbetsplikter, men det dröjde inte länge, innan hans lynne började fördystras och hans hälsa försämrades. Mot slutet af sin lefnad angreps han af en sinnessjukdom, från hvilken han väl tillfrisknade, så att han kunde återtaga utöfningen af sitt ämbete, men hans hälsa var fortfarande vacklande. I okt. 1846 rördes han af ett slaganfall. Han bibehöll dock sans och sinnesreda men låg för det mesta i en dvallik slummer, tills befriaren kom med döden, en flammande norrskensnatt, d. 2 nov. 1846.

Tidigt röjde sig hos T. de skaldeanlag, som, en gång utvecklade, skulle rikta vårt lands vittra litteratur med odödliga mästerverk. Redan som gosse roade han sig på Rämen med att rimma och i Lund började snart hans skaldeådra flyta med tilltagande liflighet. Hans 1802 med anledning af den äldsta broderns och lärarens bortgång skrifna Elegi vid en broders död belönades af Göteborgs Vet.- och vitterhetssamhälle, och samma utmärkelse rönte 1804 hans dikt Den vise. Emellertid torde det kunna sägas, att det var först 1808, T:s sångmö ådrog sig någon större uppmärksamhet inom nationen. Det skedde genom hans Krigssång för skånska landtvärnet »Denna krigiska dityramb,» säger Böttiger, »ljöd som en stormklocka genom alla fosterländska bröst. Toner, på en gång så trotsiga och så skära, hade man förr ej hört från den svenska lyran. Genom land och rike gick som en löpeld denna elektriserande sång, vittnande om att Norden ägde en Tyrtæus.»

1811 eröfrade han Svenska akademiens stora pris för Svea, ett praktstycke i fosterländsk anda, som, då det upplästes på akademiens högtidsdag, på åhörarna gjorde ett öfverväldigande intryck, och som, mottaget af den stora allmänheten med sådan förståelse, »att,» såsom Wieselgren säger, »mången utmärkt medborgare har från den dagen räknat sitt högre medvetande,» egentligen för honom kan sägas ha öppnat portarna till ärans tempel. Från denna stund befann sig hans skalderykte i beständigt stigande genom nya diktskapelser, för hvilkas glans alla andra stjärnor på den svenska vitterhetens himmel småningom bleknade. Så framträdde de efter hand, dessa ovärderliga pärlor: Prestvigningen, Majsång, Hjelten, Flyttfoglarne, Floden, Carl XII, Sång för Jämtlands fältjägare, Skidbladner, Elden, Sång till solen och många andra samt främst hans tre stora, fulländade skaldedikter Nattvardsbarnen 1820, Axel 1822 och Frithiofs saga 1825. Den sista, ett romantiskt epos, till hvilket, såsom bekant är, ämnet är hämtadt i de isländska hjältesagorna, mottogs af svenska folket med en utomordentlig förtjusning, öfversattes på nästan alla bildade folks tungomål och beredde skalden ett världsnamn, som vuxit tillsammans med Linnés.

Såsom talare vann T. tidigt stort rykte genom sina Tal vid jubelfesten 1817 och i anledning af Kronprinsens förmälning 1823 - ett rykte, som ytterligare ökades genom de många förträffliga tal, han hållit till skolungdomen och till församlingarna inom stiftet. Såsom universitetslärare utöfvade han ett stort inflytande så väl på den akademiska ungdomen, som på hela sin omgifning i Lund. Allt ifrån det han såsom tillförordnad professor i estetik 1808-09 besteg katedern, strömmade studerande till hans lärostol. Studiet af det grekiska språket, som under hans företrädare i Lund varit mer eller mindre försummadt, väcktes åter till lif, och om han äfven ej såsom språkvetenskapsman gjort sitt namn lika berömdt som inom andra områden, sköttes likväl hans professur med både kärlek, framgång och ära. Såsom stiftsstyresman förvaltade han sitt ämbete med allvar, nit och redlig vilja, ehuru tyvärr på den svenska poesins bekostnad, kanske äfven på bekostnad af hälsa och lif. Som biskop innehade han en själfskrifven plats i riksdagens prästestånd och kom under den senare delen af sin lefnad på bitter stridsfot med den frisinnade oppositionen mot Carl XIV Johan.

Hans död, ehuru ej oväntad, väckte öfverallt uppriktig saknad. Svenska akademien klädde sig i sorg, och skalder och talare tolkade den förlust svenska vitterheten lidit. Genom allmän subskription upprestes 1853 hans bildstod, modellerad af Qvarnström och gjuten i brons, på Lundagård, och vid Kyrkeruds komministerboställe, hvarest Solsångens skald först öppnade sina ögon för solens ljus, restes en sten med de vackra orden:

Här hans vagga;
I Växiö hans graf;
I sången hans minne.

Tvenne af de rum, skalden bebodde i Lund, bilda nu ett Tegnérmuseum, innehållande möbler, böcker och småsaker, som tillhört honom, en samling in- och utländsk Tegnérslitteratur, porträtt af skalden och flera hans svenska och samtida o. s. v. T:s bästa och vackraste minnesvård är dock hans Samlade skrifter, hvilka 1847-51 utgåfvos af hans måg och efterträdare i Svenska akademien, C. W. Böttiger, och sedermera utgått i nya redaktioner och upplagor, af hvilka den fullständigaste, Jubelfestupplagan, tillökt med skaldens bref, utgafs 1882-85 af hans sonson, Elof Tegnér (se nedan). Flera af de Tegnérska dikterna hafva blifvit satta i musik. Mest kända äro de af Crusell komponerade melodierna till sånger ur Frithiofs saga. Äfven hafva teckningar till detta diktverk och illustrerade upplagor däraf utkommit så väl i Sverige som i utlandet.


The above contents can be inspected in scanned images: II:591, II:592

For more information about this person, see Project Runeberg's Nordic Authors.

Project Runeberg, Mon Mar 24 00:35:16 1997 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/tegner.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free