Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjuguförsta kapitlet 21J
de. och bävade. »Grande amoureuse» som hennes mor en
gång kallat henne. — Ja, som sådan kände hon sig nu.
En stor kärlek — d. v. s. att den lidelse, som bemäktigat
sig henne, icke gjorde henne svag utan stark, att lyckan
att få taga och giva allt, som stod i hennes makt, helt
överväldigade henne, lyfte henne uppåt, med ett ord
–var full av storhet.
Hennes betjänt väntade, som han blivit befalld, tåligt
utanför dörren, men nu inträdde logevakterskan.
»Ursäkta, ers nåd! Man håller redan på att släcka »
Sylvia reste sig orh gick fram till spegeln för att vira
spetsduken kring huvudet. Hennes egen av spegeln
återgivna bild var henne främmande; det låg något förklarat
däri; ett drag av ljuv ömhet vilade över hennes läppar,
vilka purprades av en glöd mer dunkel än någonsin förr.
En känsla, som hon nog mer än en gång förut, men aldrig
så intensivt erfarit, en känsla av fröjd genombävade
henne — fröjd över att veta sig vara vacker.
Bon trädde ut. Betjänten svepte den med hermelin
fodrade teaterkappan kring henne„ skuldror. Med
långsamma steg — hon kände en så sällsam mattighet —
skred hon genom korridoren och ned för trappan; hon
var verkligen den sista. Allt var redan tomt.
Lutad mot pelaren vid sista trappsteget står en man
ännu kvar.
När hon kommit närmare, rycker han hatten av
huvudet och träder henne till mötes: Hugo Bresser.
»Alltså dock äntligen!» utropade han.
Utan att säga något hängde hon sig fast vid hans arm
och lät sig föras till utgången. Här stodo de nu arm i
arm, medan betjänten hämtade vagnen.
»Nå», frågade han, »ert omdöme? — Jag ville höra ert
omdöme.»
Hon tryckte sin hand ännu fastare mot hans arm.
»Härligt!»
»Det gör mig lycklig. . . men jag utber mig ännu en
dom — icke över stycket utan över mig själv. Den gäller
liv och död för mig... Mina tjugu sånger?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
