Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
marthas barn
dol på safirblå våg; längs stränderna trädgårdar och
terrasser, tätt skymtande, blomstersmyckade lundar med
pelare och statyetter, vita fjärilar och glänsande
paradisfåglar, sorlande springbrunnar — allt badande i den mest
magiska belysning, än glödande i purpurn av en
solnedgång, än strålande i violett, som hade ett elektriskt
skimmer av viol gjutit sig över sjö och land; över båten ett
gyllene tak och i dess botten en med döende tuberosor
beströdd matta av hermelin. Svalkande fläktar och
fjärran från ljuv musik, ett festrus för alla sinnen, men —
övergående allt annat — den fulla lyckan av deras
passionerade kärlek.
Denna dröm med alla sina bilder hade kanske räckt
endast en sekund, men när Sylvia vaknade — det var då
redan ljusan dag — föreföll det henne, som hade den
varat i timmar. Hon öppnade ögonen, men slöt dem genast
åter; hon ville kalla drömmen tillbaka och om möjligt
drömma den vidare. Detta sistnämnda lyckades henne
icke, men då hon sökte sätta sig tillbaka i sin förra
stämning, uppsteg inom henne — som hade det varit något
upplevat, någon uppenbarelse — en ny erfarenhet, en ny
visshet, vissheten att vara delaktig av en sällhet, vilken
hon aldrig anat, att hon någonsin skulle kunnat uppnå.
Denna morgon ville hon icke träffa Anton. Hon lär
servera sig frukostchokladen på sitt rum och även hämta
dit tidningarna. Med iver läste hon vad där stod om
gårdagens premiär. Där funnos endast korta notiser
under rubriken »Teater och konst» — de egentliga
recensionerna pläga först stå införda någon av de följande
dagarna — men redan i dag konstaterades i alla
tidningar den fullständiga framgången, och författaren till
»Den slocknande stjärnan» hälsades själv såsom en
levande, på diktens himmel uppgående, strålande stjärna.
För Sylvia voro dessa kritiker en vederkvickelse. Hon
njöt av dessa lovord, såsom hade desamma stadfäst
hennes kärlek.
Och vad skulle nu ske? Länge satt hon så, fördjupad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
