Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXVIII.
Ur Marthas dagbok
Jag skall hjälpa rnitt barn — söka för henne jämna
vägen till skilsmässa. Kanske kan ännu livets lycka
blomstra för henne vid sidan av hennes älskade skald.
Lycka, lycka! Att vi alla städse skola jaga efter detta
fantom, att vi städse skola tro oss ha anspråk på
densamma, ej blott för oss själva, utan även för alla dem,
som äro oss kära?... Vad mig själv beträffar, har jag
ju för längesedan gjort upp räkningen med livet, men
jag hade hoppats få sola mig i mina barns lycka, och hur
annorlunda har nu icke allt gestaltat sig! Bägge i strid
och sorger, bägge lösryckta från sin normala, av
samhället värnade ställning i livet, från den solida grund,
som brukar tillförsäkra människors barn en lycklig
tillvaro.
Är icke jag själv skuld därtill? Jo — jag har
uppeggat till kampen, fostrat min son för uppgiften att
fullfölja Fredriks mission, men han har fört ut striden på
ett fält, så stort och vitt, att jag icke längre kan följa
honom.
Och likaså Sylvia. Hennes trotsiga opposition mot
världens fördomar, varigenom hon anser sig bidraga till
kvinnans framtida frigörelse — icke heller henne förmår
jag följa. Hon kan ju ha rätt... Beträffande Rudolf
skulle jag önskat, att han bibehållit sin ställning,
grundat sig ett nytt hem och inskränkt sig till endast en gren
av kulturarbetet: krigets bekämpande, liksom samma kamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
