Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist, Svenska kyrkan under Erik XIV. Översikt över nyare forskningar oeh försök till en omvärdering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
Hjalmar Holmquist.
framför allt i fråga om mässan med nattvarden. Om
Wùrttem-bergs kyrkoordning gjorde skillnad mellan vanlig
högmässogudstjänst och nattvardsgudstjänst och medtog nattvard blott
vid ett mindre antal huvudgudstjänster om året, ligger
Laurentius’ huvudintresse på att så långt möjligt varje söndag få
verklig »mässa», d. v. s. sånggudstjänst med predikan och
nattvardsfirande. Svårigheten blir visserligen stor att kunna få
kommunikanter till varje söndag; nattvard utan kommunikanter
ville Laurentius icke längre tillåta, enär detta innebure en klart
oevangelisk syn på nattvarden (den blev ock förbjuden 1562).
Kyrkoordningen 1561 föreslår därföre, att då kommunikanter
icke anmälas, håller prästen som en nödfallsåtgärd ej högmässa
utan en enklare predikogudstjänst. I den rika liturgiska
utsmyckning, som kyrkoordningens anvisningar ge högmässan och
som i viss mån erinrar om anglikanismen, möta vi expressivt
Laurentius historiskt-estetiska och psykologiska syn på den yttre
gudstjänstformens betydelse. Detta innebar ej att han på något
vis ville skymma undan predikan som gudstjänstens centrum.
Han ville den syntes av altare och predikstol, som väl kan
sägas ha blivit ett specifikt karakteristicum för svensk
kyrkogudstjänst, där denna är som bäst. Själv gav Laurentius i en
särskild skrift en detaljerad handledning för prästerna, hur de
lämpligast kunde ordna gudstjänsternas alla moment, såväl vid
de dagliga tidegärderna som vid mässan: De officiis
ecclesia-sticis (av N. Fransén funnen i en handskrift från 1560-talet i
Västerås läroverksbibliotek och 1927 utgiven under den
visserligen något missvisande titeln »Sveriges första evangeliska
gudstjänstordning»). De officiis är ett synnerligen värdefullt fynd,
söm låter oss på ett förut okänt konkret sätt se det svenska
gudstjänstlivet i dess egenart, sådant det var fullt utvecklat
under Erik XIV:s tid, med bibehållande även av flera horae
ca-nonicae, väsentligen sjungna efter den katolska kyrkans
»ordinarie böcker». Även i mässan se vi här latinska sångpartier
segt bevaras, liksom vi möta en genomförd de tempore-princip
med rik omväxling och en konservativ ställning till apostla- och
helgondagar. Ärkebiskopens konstsinne, som i och med Eriks
tronbestigning tick mera luft under vingarna, kom tydligt till
synes även i kyrkoordningens föreskrifter om vården av
kyrkorna och deras inventarier, samtidigt som det på äkta Olavus
Petri-vis betonas, att »våra kyrkor icke äro annat än
allmänneliga hus och såsom skolor, där kristet folk kan församlas och
bliva under skur och teckio», och att helgdagar behövas, för
att »arbetsfolket understundom må hava ro och vederkvickelse,
så framt de skola härda ut». Också det starka betonandet av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
