Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii!iiiiiiii!iimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiNiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii:iiii SCENEN iiiiiiiiiniiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimitiiiiiiiiiiiiiiiiii.
"ADJÖ MIMI” HAR KOMMIT TILL MALMÖ
Brev till Scenen.
rJylagnf)ild iBjörHquist
i rjLdjö 9di mi på hippodromen
I våras såg det synnerligen mörkt ut för Thalias
framtidsutsikter i Malmö på grund av den omdebatterade teaterfrågans
prekära ställning. Malmö teater skulle ju rivas, och någon
ersättning för densamma tycktes man ej kunna hoppas på.
Nedrivningen inhiberades emellertid — teatern står fortfarande
kvar — och säsongen där har t. o. m. fått en ganska livlig
upptakt. Hälsingborgs Stadsteaters ensemble har givit »Kristina»
och »Komedin på slottet», och Rydingska sällskapet med
Gunnar Tolnæs har givit »Hans stora kärlek». Och så slutligen
Rolfs revy.
Folkets Hus Teater har inlett säsongen med en farsoperett
— »Den blonda ängeln» — eller rättare sagt ett försök till
operett, ty mera än ett försök var det knappast och dessutom ett
mycket misslyckat sådant beroende på det olyckliga pjäsvalet.
Men varför skall man då envisas med att ge operett, en genre,
inom vilken skådespelarkrafterna ej på långt när räcka till?
Varför ej i stället ge en gammal hederlig folkpjäs? Säkert skulle det
vara bra mycket trevligare för alla parter. Victor Hallin var
den ende, som hade det verkliga farshumöret, och honom kunde
man också skratta åt. I någon mån biträddes han av Olga
Hell-qvist. Knut Thörne sjöng ganska skapligt, men det var också
allt, och Signe Carlberg, titelrollens framställarinna, vill man
helst slippa att tala om.
Vill man ha en föreställning om operett, bör man däremot gå
till Hippodromteatern, dit Adjö Mimi nu kommit. Att
närmare gå in på handlingen i operetten anser jag vara onödigt,
då väl de flesta av Scenens läsare redan känna till densamma
eller rättare sagt konstaterat, att det ej finns någon verklig
handling. Den röda tråden har man i alla fall svårt att följa,
och onekligen ger operetten mera underhållning än behållning.
De äktenskapliga intrigerna bilda en enda trasslig härva, som
det ser ut att vara omöjligt att reda upp, och med litet
eftertanke är man nästan frestad att kalla det hela smörja. Vad som
emellertid ger operetten dess förtjänster är den enkla men
sprittande musiken, den glada andan och den uppsluppna farten.
Det ställdes ganska stora fordringar på de agerande, fordran
på sprattlighet och ett glatt humör och i den delen brister det
ej på Hippodromen. Det är väl bäst att börja med Mimi själv
— Magnhild Björkquist. Om hon var lika rask i vändningarna
och lika jublande glad som Margit Rosengren, framställarinnan
på Vasateatern, vågar jag inte yttra mig om, men säkert kom
hon inte långt efter. Knappast kunde kullerbyttorna vara mera
halsbrytande, glättigheten mera smittande och skälmaktigheten
mera hjärtevinnande. Edward Pehrson var den inte så mycket
värdige men dock bankdirektören, och han var lika bra, då
han i soffan utövade sin tjusarmakt på Mimi, som då han,
uppkrupen under golvlampans kupa, utövade sin tjusarmakt på
publiken, den hade i varje fall väldigt roligt åt det. Även Edward
Pehrson försökte sig på kullerbyttor och lyckades verkligen få
med sig hela sin vidlyftiga corpus. På det ekvilibristisk a
området övertrumfades han dock av Adolf Jahr, som hade fått
kamrerarens tacksamma roll, och han utnyttjade också
chanserna. Den nämnda trion bör jämväl ha en komplimang för
De1
att de första fulländade elektriska upptagningarna i Sverige
gjorts av Odeon - föregångsfirman inom
grammofon-branschen. Just nu ha de utkommit i handeln. Lvssna
till vårt Värmlandspotpourri, Rolfs Fotbollsvisan,
Sandbergs Flygarvalsen och En mörkröd ros. De äro
mästerverk av internationell typ.
K-ÖÖ3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
