Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 23-24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATISTERNA - DE IDEALA AKTÖRERNA
Massan är det ointressanta. En stjärna stiger upp ur den grå
hopen, som myllrar mellan kulisserna under namn av statister,
och genast är det självklart, att här är en personlighet att rikta
kikanglasen mot. Massan däremot — de fyra, de sex, de tjugo,
som i sextio sekunder dominerar scenen, är och förblir en död
klump, som passerar revy för blotta ögat — om ens det.
Statisterna äro faktiskt de enda i pjäsen, som riktigt ordentligt
smälter ihop med sina roller. Medan primadonnorna alltid är och
förblir primadonnor med olika författares repliker i sina
väl-sminkade munnar, så är statisten evigt precis vad författaren
menat — folket. Han ger den absoluta illusionen. Publiken är
för trött i hjärnan för att komma ihåg, att de där människorna
ha ett liv bakom masken, de sakna personlighet och äro
följaktligen de ideala aktörerna. Om gamle Jeremiasson efter fyrtio år
i landsorten och med ett halvt franskt bröd och en halva klass
två hemma i sitt privata skafferi under tio minuter på scenen
är herr Flott von Distingué i operettens restaurantscen, med
frack, monokel, två hovmästare, champagne, hummer av papier
måché och en stor grön glasbit på högra pekfingret, så är han
också ta mig tusan den noble diplomaten i så hög grad inför
publikens öga, att den rent av skulle bli illa berörd, om han
halsade champagnebugglan och försäkrade sig om ostronet medelst
köttkniven — något som alls inte skulle vara så främmande för
herr Jeremiasson, som man kunde tro av den gröna glasbiten.
Det finns egentligen tre slags statister. Teatrarnas elever —
unga, framåtsträvande människor med mer eller mindre
uppfostran, ännu med ena foten i en borgerlig ekonomiskt trygg
värld, representerad av föräldrar eller mecenat; det är studenter
och flickor med åtta klasser, elever till en eller annan
framstående artist i sång eller dramatik. Så är det de gamla, de som
misslyckats, som aldrig lyckats bli, eller ännu värre, en gång
varit framstående aktörer. I alla yrken kan man åka utför —
affärsmannen när han förlorar sina pengar och konstnären när han
förlorar sig själv. Men medan en förlorad affärsställning kan
återerövras, är det mycket sällan man lappar ihop det egna
jaget. Därför anses teatern för ett högst vanskligt gebit. Det tredje
slaget är ett mycket tråkigt slag. Diverse personer av olika
yrken som vill skaffa sig en liten extraförtjänst eller unga
flickor, som gärna vill »tillhöra scenen» därför att det låter som
en samhällsställning.
Så plockas de hop i en rad loger med mycket tunna
mellanväggar, alla dessa människor med sina oändligt skilda
personligheter och intressen — för att inte tala om öden. För vid
teatern finns ödet, det riktiga som man tror på som de gamle
på sin stjärna. En sak är gemensam: kamratplikten att alltid
hälsa goddag och godnatt. Stig in i en musikteaters stora
körsal, där baletten med välformade silkesben och de gamla
kör-sångerskorna med gammalmodiga snörliv och svarta
yllestrumpor med samma, evigt nya spänning prövar effekten av sminket
på klassiskt vackra eller utlevat slappa ansikten — och du skall
själv först ropa ut ditt klingande »godafton» och få svaret som
ett mångstämmigt sus från alla platser runt de långa borden.
Eller öppna dörren till en lång korridor, där en rad plankbås
avskilja en talteaters »extra», såväl herrar som damer, vägg i
vägg. Vänligt och nytert får du din hälsning genom varje vägg
medan du passerar förbi, och har du det minsta folkvett, så
upphäver du din röst med en gemytlighet, som om du vunnit
på lotteri eller sett din värsta fiende få en urusel recension —
även om du vet, att cigaretterna tagit slut eller de nya
silkesstrumporna gått i krasch.
Klockan är en kvart på åtta. Hela teatern är upplyst,
värmeelementen påsläppta. Det är ljust, varmt, hemtrevligt. I den där
korridoren vi talade om är redan alla de små hytterna
befolkade. Herr Munter, som har pappa med pengar i landsorten och
sportbil av senaste modellen utanför sceningången, har skapat
sitt livs första lösnäsa. För att beundra och beundras
promenerar han med sin bovkostymering i korridoren. Fröken Burr,
som är mörk, slank och redan som primadonna berest landsor-
(IVAR KÅGE)
I sällsamt mellanspel åter är det — utom
behärskningen av det svåra replikproblemet — den finkänsliga
måttfullheten i framställningen av den ytterst ömtåliga
figuren, som är avgörande.
Ivar Kåge betygar själv sin glädje över att ha kom-
mit in i sitt nya rollfack. Fast naturligtvis, säger han,
var det också roligt att spela Romeo, André och
Prinsen i Det var en gång. Till och med Bengt Lagman,
srm han spelade så sent som föregående år, tycks ha
berett honom nöje. Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
