Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ett skimmer af ljus äfven öfver Bengts sorgsna
drag.
»Där hafven I min svåra skuld», sade Knut
och tryckte handen öfver sina ögon, »mitt brott må
jag säga, ehuru tungan har svårt att uttala ordet,
den fläck, som alltid ställt mig långt nedom eder,
äfven om konungen gifvit mig tio adeliga
sköldemärken, så visst som ett. . . . Jag förstår hvad I
viljen säga, friherre Bengt, och tackar eder för att
I hafven så svårt att utsäga det . . . jag skall säga
eder allt, och se, därföre har jag bedt dig komma
till min dödsbädd, Margareta, att jag i din närvaro
måtte bringa mitt offer i fullbordan, och att du rätt
måtte känna och firtna, att jag dock var din kärlek
ovärdig ...»
Han tystnade för en stund, som om han behöft
hvila, eller måhända var det för att bättre samla
sina tankar.
»Jag hörde», började han sedan, »den vise
mannen vid Persepolis’ konungraf tala om den ring,
som prydde edert finger, och hvilken underbar
kraft den hade att skänka sin egare allt hvad han
ansåg som vilkor för sin lycka, och jag beslöt att
blifva ringens egare, kosta hvad det ville.
Lyckan gynnade mig mera än jag någonsin kunnat
vänta ...»
»Och schahen?» sporde Bengt, »och den vise,
som beröfvade eder ringen i fängelset?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
