Dagen slutat sitt värf,
Qvällen andas så tyst.
Blå är himlen och ren,
Och af vinden, som djerf
Nyss i tallarna hven,
Hörs ej ringaste knyst.

Vikens spegel är klar,
Ej en imfläck han har,
Och hvar skimrande våg,
Som i sprittande takt
Nyss på fjärden jag såg
Morgonfrisk och kokett,
Nu till hvila sig lagt
Efter dagens balett.

Uti qvällsolens brand
Skimrar skogen så grann.
Och en gås med sin man
(Stolta djur i sin klass!)
Drar ett gyllene band,
Drar af perlor en rad
Kring den bugtiga strand
Kring den gullgula vass
På sin sjöpromenad.

Stolt och fri och galant
Står en mås på ain brant.
Saffransgul är hans byx,
Och af snöhvita dun
I den rikaste lyx
Är hans frack och hans väst.
Superfint är hans bröst.
Men med hån, som det tycks,
Har han ögonen fäst
Uppå gåskarln och frun,
Då han höjer sin röst:

»Menskan, känd som geni,
Har mig kristnat till mås:
Nå, det är jag, förstås,
Och kan annat ej bli,
Det är faktiskt, gunås!
Men jag känner och vet
Att jag hellre är det
        Än en gås.

»Se! der simmar han dum
Med sin dumma madam,
Och med halsen i krum
Faddlar tarfligt sig fram;
Super strändernas damm,
Och i stinkande skum
Får han ljustra sin mat,
Får han muddra sig ned,
Stå i vattnet på lut
Liksom upplagd till slut;
Och får nöja sig med
Att bli stek på ett fat
Sviskonbarkad till slut
        Ackurat.

»Jag är fri. Då jag far
Öfver böljorna blå,
Nors och strömming jag har
Som till mötes mig gå