Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fristat måste hänskjuta alla viktigare ärenden till folket på fylkestinget.
Blott i krig valdes en gemensam öfverbefälhafvare för den tid
kriget varade. Fylket var indeladt i härad, hvart och ett
omfattande flere byar eller enstaka gårdar. Inom hvarje härad fans
en höfding, som valdes af häradet. I fred var desse höfdingars
förnämsta befattning rättskipningen, hvilken de handhade på
häradsting, inför den församlade häradsmenigheten. Ny- eller fullmåne
betecknade tingstiderna. Hvarje man för sig, som tillhörde
tings-området, var berättigad och väl äfven skyldig att infinna sig på
tinget samt egde deltaga i dess öfverläggningar och beslut.
Hos östgermanerna var konungadömet urgammalt och hölls,
i synnerhet hos goterna, i stor vördnad. Det var enligt
häfd-vunnen sed ärftligt inom konungaätten, som väl vanligen ansågs
härstamma från någon gud och därigenom erhöll en viss religiös
helgd. Men konungen var dock långt ifrån enväldig. Egentligen
var han blott högste befälhafvare öfver hären, landsfredens
upp-rätthållare och föreståndare för de offer, som i folkets namn
hemburos åt gudarne. Han synes därimot icke hafva egt någon
domsrätt, än mindre någon lagstiftningsrätt. Dessa rättigheter
tillkommo, äfven i fylken med konungadöme, härads- och
fylkes-tingen, och äfven i dessa stater valdes häradshöfdingarne af
menigheten själf. Därjämte torde den rättighet, som i de nordiska
lagarne uttryckligen tillerkändes folket, att från konungadömet
vräka lagbrytande konung, hafva varit urgammal germansk rätt.
Konungens makt var sålunda begränsad. Blott i krig var den
vidsträckt och mera obunden, liksom härtigens. I sin egenskap
af öfverbefälhafvare öfver folkhären egde konungen äfven
uppbåda till härnad — utbuda ledning, såsom det hette i
Skandinavien —, hvarimot i stater utan konungadöme anfallskrig beslöts
af fylkestinget.
Jämte politiska ärenden forekommo på tingen, som antydt,
äfven rättskipningsmål. De flesta brott kunde försonas med böter,
hvilka bestodo i boskap. Af dessa böter tillföllo en del, för
lands-fredsbrott, antingen konungen i hans egenskap af landsfredens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
