Blant Sel og Bjørn. Min første Ishavs-ferd / 8 (1924) Author: Fridtjof Nansen Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Nord

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ningene Fremover — så en sving runt høiere op tilværs, noen lydløse
slag med vingene, så sveve utover tilbake, runt igjen, og på stive
vinger langs vannflaten fremover — altid i fart, aldrig stans. Storm
er deres element — tause, lydløse, fra en ny verden — den første
hilsen fra Nordhavet som Ishavs-fareren møter.

Ill. F. N.[=Fridtjof Nansen] Hav-sul eller janfangent.

Selv om det holt hardt for kapteinen å minske seil, så måtte
han til nu, om vi ikke skulde miste båter, og få skylightene slått
in av bråttene. Skuta hivde stygt på sig i den svære sjøen»

Men friskt blasket det ivei gjennem fråde-kavet nordefter.

Til alle kanter bare blågrått, bølgende vann — stigende og
synkende berg med hvite skum-skavler, rullende frem i endeløs rekke
over den uendelige, blåhvite sletten. — Lav blygrå luft med
jagende skyer.

Rygg efter rygg ruller frem, stiger høiere, bryter skumhvitt, ruller
videre. — Egget av skibets motstann stanser de et sekund — topper
— for en vakker dyp-grønn farve der i bringen som de hvelver
over -— og så i grønn-hvit foss inover det mørke skroget.

Her, gjennem de tusen år, slektledd efter slektledd, har fedrene

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>