Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 3 - 21 Jan.
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
„ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
re Auden. Han är den fattige
indianens Gud. Du talade för mig ur hans
bok. Jag fruktar ej döden. Du har
sagt, att den store Anden älskar den
fattige indianen. Jag går till honom.
Magnilikow fruktar ej döden."
Och han gled bort som en skugga
bland skogens mörka snår-
Följande dags eftermiddag tog
Stenson med sig ett par av sina pålitligaste
tjänare; och efter en innerlig bön till
Gud om bistånd fördes uppåt floden
den gamla farkost, som indianen
kallat "båten med fågelvingarna".
Det var en vågsam färd; faror
kunde lura bakom varje buske eller sten
vid stranden, och rödskinnens
förgiftade pilar voro kända för att nå sitt
mål. Men Stenson kände sig så
underligt lugn och trygg; den Gud, som
ingivit Magnilikow ett sådant trosmo^,
var ju hans Gud oeh Frälsare. Och
när den gamla flodbåten förankrades
under den röda klippan, kunde han
stilla lägga saken i Guds hand.
*
Fullmånen hade gått upp över
skogens vilda snår och lyste in bland de
väldiga stammarne, där "Svarte
Ormens" folk hade sitt tillhåll. Männen
voro ute på jakt efter villebråd och
kvinnorna sysslade i sina wigwams med
barnen; men helt nära stranden satt
Henrik Stenson på marken, fastbunden
med starka tåg vid en trädstam. Den
stackars gossen ångrade bittert sin
olydnad och äventyrslusta, som fört
honom i denna farliga belägenhet; han
såg blek och förstörd ut — vad
ämnade väl de vilda rödskinnen göra med
honom? Och vad tänkte väl’ hans
föräldrar om sin olycklige son? Hans
händer voro bakbundna och remmarne
nästan, skuro in i handlederna; han
kunde ej knäppa ihop sina händer,
men i sitt hjärtas oro ropade han till
sin faders Gud om hjälp och
förbarmande både över sig själv och de
ängsliga föräldrarne, som han gjort så
bitter sorg.
Då märkte han en sakta rörelse
bland buskarna vid stranden, och snabb
och ljudlös som en orm gled ett
rödskinn genom det höga gräset fram till
honom. Henrik höll på att ropa till
av förskräckelse — nu var kanske hans
sista stund kommen — men indianen
böjde sitt huvud, lade fingret på
läpparna och viskade: ’ ’God vän. Frukta
ej. Kom med mig till din fader." I
nästa ögonblick hade han dragit en
kniv ur bältet och med otrolig
snabbhet skurit av remmarne, som
fängslade gossen. Gav honom sedan ett tyst
tecken att följa, och så kröpo de båda
ned till stranden, där indianens
hustru väntade med kanoten. Gossen
var som i en dröm; var det vän eller
fiende, .som förde honom bort? Var
det kanske en snara? Men driven av
en osynlig makt följde han tyst med.
Magnilikow tecknade åt Henrik att
lägga sig ned på bottnen i kanoten,
och sedan gled den lätta farkosten som
en spån över vattnet. Varje gång
Henrik ville säga något tecknade
indianen åt honom att vara tyst. Det var
så underbart alltsammans; inne bland
snåren hördes vilda djurs rytande, och
fullmånens klara sken föll över floden
och över indianernas mörka ansikten.
Snart var den röda klippan inom
synhåll, kanonten lade till vid sidan av
flodbåten, och utan att ett ord
växlades lyftes Henrik upp i densamma.
Trogen sitt löfte iakttog farmaren
fullkomlig tystnad, men han tryckte
varmt indianens hand och pekade
uppåt mot den klara natthimlen.
Månljuset föll över Magnilikows mörka
ansikte, och aldrig i sitt liv kunde far- __
maren glömma det uttryck av
himmelsk fröjd, som stod att läsa däri.
Ännu ett ögonblick — indianen
lade handen på sitt bröst och pekade
sedan även han uppåt skyn. Och
kanoten gled bort i halvdunklet.
Aldrig glömde Henrik sin
ädelmodige räddare. Vad som blivit av honom,
vet ingen, och han sågs aldrig mer där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:19:47 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/senap/1917/0022.html
