Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6 - 11 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
„ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
den för sin sjuka mor ooh sina stackars
små syskon. Knappt hade han slutat
bedja, förrän hans fot stötte emot ett
härt föremål på vägen, och när han
böjde sig ned, märkte han, att det var en
fylld penningpung.
"Skönt!" ropade Henrik, "det var
präktigt!’’
"Jag är så glad", sade Elisabet.
"Tänk, att Gud så snart hörde den
stackars Johans bön! Var det inte
underligt, mormor?
’ ’Så tyckte också Johan i första
ögonblicket, mitt barn. Han tog med g’att
hjärta upp börsen och betraktade med
förtjusning de gula slantarna, som logo
emot honom, när han öppnade den. Men
snart fick han en annan tanke: "Är det
verkligen mina penningar — får jag
behålla dem utan att försöka få reda på
vem som förlorat dem?"
När ban såg sig om, varsnade han på
något avstånd en herre, som med
långsamma steg vandrade framåt, och då
ingen annan maniska syntes i närheten,
blev han övertygad, att denne herre var
ägaren till börsen.
Då viskade en sakta röst i hans öra:
"Behåll du penningarne, den där herrn
ser så förnäm ut, han skall säkert inte
sakna dem, i alla händelser behöver han
dem inte så väl som du. Och huru gott
skulle det inte vara för mor. Det skule
rädda både henne och oss alla ur nöden.
Vi få väl annars komma på fattighuset,
och mor skulle föras till sjukhuset.
Men om jag behåller penningarne, då
kunna vi få vara tillsammans — ingen
människa vet om det för resten."
Det var en svår frestelse, och Johan
hade så nära dukat under. Men så
tyckte han sig så tydligt höra några ord,
som en gång hans mor upprepat för
honom: "Du Gud ser mig!"
Han.upprepade nu själv högt och tydligt dessa
ord, odh därefter sprang han av alla
krafter för att hinna upp den
främman–de herrn.
— Det var verkligen skada",
utropade Henrik.
Helt anfådd stod han snart framför
den främmande ooh frågade hastigt:
"Har herrn förlorat sin börs?"
Den tilltalade ämnade just svara nej,
men då han stack ned handen i fickan,
märkte han, att börsen saknades. "Ja,
verkligen", sade han, "den tillhör mig,
om den är av blått silke."
Johan undersökte börsen, och då
beskrivningen stämde, lämnade han den
åt den främmande herrn. "Jag hittade
den nyss därborta på vägen", sade han,
t "och så sprang jag efter herrn för att
lämna den."
"Jag måste hava dragit upp den med
näsduken, fastän jag icke mäiikte det",
sade den gamle herrn vänligt. "Men
du är en ärlig pojke, tack skall du ha
för det. Vad önskar du nu få till
hitte-lön?"
"Ingenting. Det var ju min
skyldighet att lämna den. Men om herrn ville
köpa några klykor av mig, skulle jag
vara mycket tacksam och mor med."
"Hm, jag förstår mig inte på sådana
där saker", si varade den gamle herrn
godmodigt, "men kom med mig. min
gosse, jag bor här alldeles i närheten,
och jag skall tala med min hushållerska
om saken."
Johan följde den vänlige herrn, och
hushållerskan köpte icke blott alla hans
klykor, utan hon betalade dubbelt mot
vad han brukade få. Därpå dukade hon
upp en riklig middagsmåltid åt honom,
och medan ban åt, fick han berätta om
sina levnadsförhållanden för den gamle
herrn, så att denne snart hade reda på
den nöd ooh det trångmål, som den
fattiga familjen råkat ut för. Han lovade
att samma dag besöka gossens mor, oeh
han höll ord.
Från denna dag hade änkan en vän,
som bistod henne med råd ooh dåd. Han
var en rik man, och han förstod att väl
använda sin rikedom. Han hjälpte
gärna sådana fattiga, som verkligen
förtjänade det, och vår änka skaffade han
närande föda, till dess hon åter var frisk.
Sedan hjälpte han henne i gång med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
