Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50 - 12 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET
399
gick inte, utan vi fingo sälja med
förlust och börja på nytt igen."
"Går det bättre här?"
"När man trälar och släpar från
morgon till kväll, så kan man ändå nätt och
jämt uppehålla livet.’’
"Det yngsta barnet är alltså fött här",
sade pastorn efter några ögonblicks
tystnad. "Jag kan ej påminna mig, att jag
döpt det." Och då fru Björk i stum
förvåning stirrade på honom, fortsatte han:
"Jag är pastor i denna församling och
har att avlägga räkenskap för er inför
Gud, och därför har jag väl rättighet att
fråga, om ert barn är döpt."
Förlägenhet och sårad stolthet stredo
om väldet kos fru Björk. "Herr pastor",
utropade hon, "vi äro inga hedningar.
Greta, som är född hemma i Tyskland,
blev döpt, när hon var fjorton dagar
gammal. Min mor var en from kvinna,
och hon skulle väl ha vänt sig i graven,
om det ej hade blivit gjort. Och Karl
och Herman ha vi också låtit döpa, det
drev jag igenom, fast min man inte ville
det för det myckna besvärets skull.
Bara den minste — ack, herr pastor, det
var svåra tider och fullt med arbete, och
man är ändå inte mer än människa. Allt
skulle ske på en gång, och så blev det så
länge uppskjutet, att det till slut blev
alldeles bortglömt.’’
"Stackars barn", tänkte pastorn; "allt
annat ha dina föräldrar sörjt för, blott
det enda nödvändiga undanhålla de dig."
Högt sade han: "Jag vill visst icke göra
er några förebråelser, kära fru Björk.
Det är nu ej fråga om vad ni
försummat, utan om vad som nu är att göra.
Tror ni det var av en slump, som jag
just i dag blev förd hit till ert hem?
Gud vare lov, ännu är det tid att
gottgöra det försummade. Vad säger ni,
skulle ni vilja låta mig döpa barnet nu
i kväll ? Skulle det ej vara ett skönt sätt
att fira julafton?"
Fru Björks ögon fylldes av tårar.
"Ack, herr pastor, om ni ville göra det!
Jag skulle känna en sten lyftas från mitt
hjärta, ty man vet ju aldrig vad som kan
hända med de små, och sedan finge jag
förebrå mig hela mitt liv. Om bara min
man icke har något däremot!"
’ ’Han kommer där, vi skola strax fråga
nonøm." På Wolmars rop kom
lantmannen in.
"Vad är det", frågade han.
"Jag är pastor i den församling ni hör
till, och då er yngste son ännu ej är döpt,
har jag just rådgjort med er hustru om
saken. Jag skall gärna döpa honom nu
på julafton, om ni ej har något emot det."
(Forts.)
CX523
Rövarenåd.
Ett igripande exempel på hum
rövarenåd ännu i dag kommer de mest
förhärdade syndare till del berättas för oss
i boken "Missionär D. Nommensens liv
och verksamhet på Sumatra". -— Då
denne en gång befann sig på hemresa, kom
han ock till kuststaden Padang, Där
fick han reda att en soldat satt i
fängelse och skulle efter tre dagar avrättas.
Nommensen bad om och erhöll tillåtelse
att få besöka honom. Och nu låta vi
missionären själv berätta:
"Jag fann en tjugutvåårig ung man,
en arm, förlorad varelse. Han var djupt
förtvivlad. Han visste, att han om tre
dagar skulle dö och kunde och ville dock
icke tro detta. Han sökte alltjämt med
den ängsligaste oro efter någon utväg
att rädda sitt liv, ty han kände det
fruktansvärda i att med ett skuldbelastat
samvete gå in i evigheten. Han hatade
alla dem, som anklagat och dömt honom.
— Sedan jag låtit honom fritt utgjuta
sitt hjärtas bittra känslor och han något
lugnat sig frågade jag honom, om han
hade sina föräldrar i livet och om han
ibland tänkte på sin mor. Han erkände,
att han ej på lång tid tänkt på dem —
förr hade han nog gjort det. Hans far
hade dött för sju år sedan med
Jesusnamnet på sina läppar. Hans mor, en
from, bedjande kvinna, var sannolikt
ännu i livet. Trodde han väl, att hans
mor ännu älskade honom och bad för
honom? Ja, sade han och började
därvid bitterligen gråta. Hans föräldrar
hade alltid hållit honom till Guds ord
och bön. Nu hade han dock tyvärr glömt
bort alla psalmer och böner, hans mor
lärt honom som barn. Sedan han blev
soldat, hade han kastat bort allt. Inte
ens "Fader vår" kom han ihåg. Jag
sade honom nu, att jag var sänd till
honom av Herren Jesus, hans Frälsare,
som givit sitt liv till hans frälsning.
Hans fromma föräldrars böner voro
hörda Gud erbjöd honom nåd och
syndernas förlåtelse för Jesu namns och
blods sikull, om han ville lyssna till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
