Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXIII. Frälsningsarmén förr och nu och särskilt dess förhållande till allmänheten, pressen, myndigheterna och de kristna samfunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frälsningsarmén förr och nu
för sig att deras rolighet och — orolighet hindrade salvationisternas
strävan.
Det vore frestande att i detta sammanhang berätta en samling
fridstörarhistorier. Materialet är rikhaltigt, både i den allvarliga och den roliga
genren, men utrymmet här är ringa. Historier av den tragiska typen äro
tidigare berättade. Här ett par mer humoristiska.
Gamla Stockholm VIII, som hade sin lokal långt ute vid Östgötagatan,
där det då bodde gott om italienska gipsgjutare, positivspelare samt
många bryggar- och åkardrängar av den gamla brännvinsimpregnerade
typen, hade det ofta »humoristiskt oroligt». En gång hotade befälhavande
officeren att stämma en liga, om dess medlemmar ej hölle sig tysta i
mötena. Nästa möte kommo orosandarna inklivande i lokalen stilla och
allvarliga som väluppfostrad® konfirmationsbarn. De placerade sig i en
rad på främsta bänken och sutto tysta som möss och allvarliga som
lik-bjudare. Kaptenen skulle sannerligen icke kunna stämma dem för oljud
och bråk! Men var och en av dem hade i famnen — en stor gipskatt, som
han då och då ägnade en öm blick och en vänlig smekning.
Brigadör Erik Liljedahl berättar följande historia:
»År 1897 var jag stationerad i staden E–, som då var
municipalsamhälle. Järnväg dit höll på att byggas, och kårens publik bestod till
stor del av rallare. Det blev uppträden mellan stadens pojkar och
rallarna, som ville ha armémötena så att säga för sig, och den övriga delen
av publiken vågade sedan ej gärna gå till Armén. Samhällets poliskår
bestod av två man och förmådde intet mot rallarna. De voro emellertid
alltid snälla mot officerarna och soldaterna men tyckte inte om långa
tal och kunde helt solo avbryta en predikan eller ett vittnesbörd med ett
högt: ’Nu vill vi ha en sång.’ De köpte Stridsropet flitigt och gåvo villigt
i kollekten. Måste några av dem lämna mötet tidigt, kunde de högt
ropa: ’Ta hit lådan, så vi får ge kollekt, innan vi går!’
En dag hade vi besök av en officer från högkvarteret. Lokalen var
nästan fylld med rallare, av vilka flertalet voro nyktra, samt några
gummor. Just som mötet börjat, kommo tre jättestora rallare inklivande
genom lokaldörrama och marscherade ända fram till första bänken, där
de satte sig. En av de tre kunde omöjligen hålla sig tyst, fastän de båda
andra gjorde sitt bästa att förmå honom därtill — de höllo sina händer
för hans mun, de tiggde och bådo honom vänligt och ströko under de
kärleksfulla försöken med att ge honom var sin smällkyss — det lät som
slag av klappträn — på vardera kinden. Naturligtvis tilldrog sig de tre
männens göranden hela publikens intresse. Då jag under sjungande en
stund fåfängt väntat att situationen skulle ändra sig till det bättre, beslöt
jag avsluta mötet och meddelade detta. Då sade en av de tre: ’Om vi för
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
