- Project Runeberg -  Eddastudier. Brages samtal om skaldskapets uppkomst m. m. /
23

(1900) [MARC] Author: Fredrik Sander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I dessa strofer är nästan hvarje ord betydelsefullt. Med många
ord, säger Oden, mälte jag för min framgång i Suttungs salar,
likasom den unge skalden är mycket ordrik, medan han ännu
befinner sig i härmningens dagar. Det är också ett lika vackert
som sant erkännande, när Oden, sedan Gunnlöd å gyllene stol
gifvit honom en dryck af det dyra mjödet, uppriktigt tillstår, att
han närmast efteråt gaf blott en usel idgäld, svaga skaldeförsök,
för hennes hulda hug, för hennes svåra sorg. De ord i texten,
hvilka här återgifvas med »hennes svåra sorg», kunna icke nöjaktigt
öfversättas: dermed betecknas både hennes ömma och kärleksfulla
omvårdnad samt de bekymmer henne vållats. Men — heter det
vidare — af väl fången dryck (litar den purpurröda drufvans) har
väl jag njutit. Ty är skaldskapet nu kommet till norden! Man
kan icke nog högt uppskatta de ord, med hvilka Oden sjelf betonar
skaldskapets bildande inflytande: »I tvifvel jag är, att ännu jag
kommit ut ur jättars gårdar, om jag ej Gunnlöd njutit, den goda
qvinnan, som jag slöt i min famn!»

Och hvilken fin, hvilken vacker och naturlig skaldebild, när
Oden nu vid slutet af sin bana med en känsla af bitter hugkomst
säger, att han låtit Gunnlöd, den pressade drufvan, brista i gråt,
på samma gång som han tillika bekänner, att han, emot aflagd ed,
med svek tagit mjödet från Suttung.

Med tydligare ord har den store och ansvarige nordiske
eddaskalden icke kunnat erkänna sin skuld, nemligen den skulden att
af hellenismen hafva lånat allmän mythbildningsform, då han gått
att i sin dikt inkläda sitt eget folks andliga lifsinnehåll.

Och efter denna förklaring är Loke, hellenen, icke längre den
satan, hvartill man velat göra honom, utan en jätte så i godt som ondt.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:07:34 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfedda/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free