Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
två håll ringlade i väg runt staden och slöt den
kring sig som blott bärgskedjor kunna sluta däl*
derna. Vi sågo en bit ifrån oss porten, dit gatorna
löpte samman och ut och där tullmännen stodo
på post och genom vars aldrig resta valv him*
melens nattblå flik flöt in. Vi satte oss på en
bänk och började berätta för varandra om vad
vi sett av livet och världen. Jag märkte snart
att hon sett mer av livet än jag, men mycket
mindre av världen. Men fast hon sett mindre
av städer och länder, hade hon ingen åtrå efter
att få se dem. Hennes hela åtrå var att få bo
en gång på vad hon kallade rue de Soleil, solens
gata. Det var hennes dröm och hennes enda
stora längtan.
Solens gata bar väl egentligen ett mycket mindre
poetiskt namn, men den låg på Montmartres
sluttning ner mot det stora och vida och rika
Paris, där solen var kväll gick ner bakom Mont*
parnasse, bestrålande allt gyllne och rött som då
en stad brinner långt borta. Och hon beskrev
synen, och glädjen vid den, de få år hon bott
där som barn, så enkelt och mänskligt som endast
den stora längtan och den ljusa drömmen kan
beskriva.
— Varför flyttar ni inte dit igen? sporde jag.
Då förstod hon att jag icke funnit vem hon
var, vem bland föraktade mest föraktad, vem
bland sålda mest olycklig.
Hon grät länge och bittert och hennes dröm
var slut. Ty de som fallit få aldrig vända till*
baka — till solens gata.
Men hur lögnen om det heliga ändamålet en
gång kunnat utslungas — den gåtan löste jag
icke hela den tunga vägen hem till Montpar*
nasse.
- 114 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
