Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Ödmans visor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
FOLKET
en efter annan
till dess vi stå
med veck på pannan
och lockar grå
Det hade brunnit ut i spiseln. Blott då och då
slog en låga upp ur brunna brasan som nu var blifven till en glödande hög, en vacker solruin. Fru
Kerstin satt och såg att den röda glödhögen var lik
ett underligt sagoslott med tinnar och torn som stör
tade, med murar och portar som rasade, med gaflar
och fasader som sprucko, med grund som föll sam
man. Hon såg hur gnistor sprungo hit och dit som
oroliga rädda soldater. Så hörde hon liksom ett svagt
skott och då rasade det härliga slottet i ruiner och
hon såg hur många hjältars själar som med gnistorna
sökte sig väg till himmelen. Och så hlef det till
slut blott en enda hög af slottet, en enda svart ask
hög. Hon såg hvarken gångar eller pelare eller
torn, bara aska, hvarken hjältar eller jungfrur eller
tjänare, bara idel tröstlös, ful aska. Hon ville icke
tro att denna hög nyss varit ett härligt slott med
röda lysande väggar och fasader och med hjältar som
stredo. Hon tog eldgaffeln och rörde om i askan
och två gnistor flögo upp.
— De sista själarna!
Vid hennes fötter sofvo barnen med leende mun
nar; de drömde just om ett härligt slott och om
kungakronor och kejsarspiror och om ett lyckligt
folk utan prostar och krigsmän och elaka fogdar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
