- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521 /
445

(1913-1939) [MARC] [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tider av endräkt och söndring i Norden - Engelbrekt och dalkarlarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans sista mera betydande handling som svensk konung.
Ty nu brast åter tålamodet i landet, och på en ny riksdag i
Arboga uppsade svenska folket honom tro och lydnad år
1436. Herrarne, som voro avundsjuka på folkledaren
Engelbrekt, lyckades få styrelsen ordnad så, att denne fick
dela makten med en rik och förnäm ädling, den unge Karl
Knutsson Bonde
.

Konung Erik blev snart avsatt även i Danmark och Norge.
Han slog sig ned på Gottland, levde av sjöröveri och gjorde
sina forna undersåtar mycken skada. Till slut blev han
dock fördriven från sitt rovnäste av svenskar och danskar.

*



Engelbrekts alla mödor för Sveriges rike tärde på hans
krafter. Han var sjuk och svag, då han på Örebro slott fick
kallelse till en överläggning med rådet i Stockholm. Men
ingenting fick hindra honom. I sällskap med sin hustru och
några tjänare skulle han färdas över Hjälmaren i båt, förbi
Göksholm. Ägaren till detta slott, riksrådet Benkt Stensson
Natt och Dag, hade varit i tvist med Engelbrekt men besökt
denne strax före avresan samt lovat honom frid och säkerhet.
Vi låta nu Rimkrönikan förtälja:

»Engelbrekt mente, de skildes såta,[1]
och tog sig ej till vara
utan tänkte till Stockholm fara
och lät båtar redo göra
och sig självan till stranden föra.
Ej mer kraft hade han då:
han lät sig lyfta till häst och frå’.
I båten lät han lägga sig
och vaktade sig för intet svek.
Tätt vid Göksholm for han fram
till den närmsta holmen han där fann.
Där lät han föra sig till landa
och fruktade för ingahanda
utan trodde på den säkerhet,
herr Benkt hade honom tett.
En liten eld han där uppbötte,[2]


[1] Förlikta.
[2] Uppgjorde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:28:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/1/0447.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free