Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Runorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bronsåldersristningens tradition ha fortlevat in i järnålderns och
runornas tid.
På nordisk mark ombildades de germanska s. k. äldre
runorna under 600- och 700-talen till en yngre runrad
med blott 16 tecken, vilka användes endast här, men i två
varianter: en dansk och en svensk-norsk. De förra trängde
emellertid småningom ut de svensk-norska runorna även på
svensk mark. Omkring ⅞ av våra 2,500 runinskrifter[1] äro
ristade med danska runor. De äldsta kända yngre
runinskrifterna äro från 800-talet.
För liknande ljud brukades nu samma tecken, så för B
och P, för D och T, för G och K. Denna förenkling av
runraden ävensom vissa förändringar av tecknens ljudvärde
sammanhänga med att det urnordiska, för hela Skandinavien
gemensamma tungomålet vid denna tid undergår flere
genomgripande förändringar och samtidigt klyver sig i
dialekter.
De nordiska runornas fåtalighet medförde emellertid vissa
brister. Dem sökte man med tiden avhjälpa genom s. k.
stungna runor: man skapade tecken för ytterligare
flere ljud genom att förse vissa runor med en punkt på
stapeln eller inne i runan.
En tidsbesparande förkortning av de svensk-norska
runorna äro de s. k. hälsingerunorna, vilka lått sitt
namn av att de äro bäst kända från några runstenar i
Hälsingland, kring Hudiksvall. Här föreligger en sorts runstenografi,
avsedd ej så mycket för monument som för det dagliga livets
behov av uppteckningar på träspjälor o. dyl. Runorna ha
nämligen helt säkert haft en mycket vidsträcktare användning,
än vad man kan sluta sig till av de jämförelsevis fåtaliga
runstenar, som finnas kvar. Helt naturligt ha emellertid
runstenarna stått bäst emot tidens tand, och på dem finns därför
det ojämförligen största flertalet av bevarade runinskrifter.
Runstenarna ha rests för att hedra hädangångna anhörigas
minne. På somliga runstenar läser man, att en son
»låtit resa stenen till minne av sin gode fader» eller »sin goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
