- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / X. Supplement I /
112

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band I - 1. Sammanhängande kapitel - Upptäckterna av Grönland och Vinland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

undersökta fallen ha hälften av dem, som fått leva, tills de blevo
vuxna, dött före sitt trettionde år. Tänderna äro starkt
slitna av den myckna svårtuggade, torra och sega födan,
och detta även på de unga. Nybyggarne voro med ett ord
starkt degenererade. Slikt folk dugde ej för de krävande
seglatserna till Island och Norge. Grönländarne blevo
därför isolerade från Europa, och därav följde i sin tur
ytterligare tillbakagång, framför allt därför att man blev utan
bröd och under den långa vintern måste leva huvudsakligen
på torkad fisk och mjölk. Efter digerdödens härjningar i
Norden vid mitten av 1300-talet blevo grönländarne
tydligen helt lämnade åt sitt öde, och mot slutet av
1400-talet dukade den fåtaliga återstoden av dem under.
Eskimåerna, som under 1300-talet börjat tränga söderut, togo
deras land i besittning. I sin krafts dagar hade nordborna
kallat infödingarne för »skrälingar» — så skrala och
ynkliga tyckte de då, att dessa människor voro. Men i längden
visade sig »skrälingarne» vara de vita männen överlägsna,
bättre lämpade, som de av naturen voro, för levnadsförhållandena
i arktiska nejder.

Gripande är den siste grönländarens öde, sådant det låter
utläsa sig ur sägner, som voro gängse på Island och år
1625 upptecknades av en isländsk författare. Sägnerna
härröra från en isländsk sjöman, som omkring 1540 ombord
på ett tyskt handelsfartyg kom in i en grönländsk fjord.
På en liten obebodd ö »funno de sjöfarande en man liggande
framstupa, död. På huvudet hade han en välsydd hätta.
Hans övriga kläder voro dels av vadmal, dels av sälskinn.
Bredvid honom låg en krokig täljkniv, helt liten och
försliten av upprepad vässning. Den togo de med sig som ett
minne.»

Sägnen bär alltigenom trovärdighetens prägel. »Den ger
oss en gripande inblick i det isande ödesmörkret kring
tragedin vid nordbokulturens undergång på Grönland» — för att
citera en svensk arkeolog och författare. »Man ser för sin
blick den ensamme mannen, som lagt de sista av sina fränder
i jord däruppe och utan hopp fortsatt att leva ett kargt och
tungt liv under trycket av en övermäktig polarnatur med
dimmor och mörker runt omkring. Klen och sjuk var han
själv, där han vankade ensam mellan de öde husen på sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:27 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/10/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free