Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VI - 1. Sammanhängande kapitel - I Botaniska trädgården och i Linnés hem - En melankolisk ådra i Linnæus’ psyke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MELANKOLISK ÅDRA I LINNÆUs’ PSYKE. 29
Beckmann, ’på bruten svenska, att hon hade rätt, men jag
skall lera svenska för Fruens skull.’ Då log herr arkiatern,
och hon tycktes därefter ha blivit finare i sitt manér.»
Denna familjescen leder osökt tanken till en anteckning
i Gustav Adolf Reuterholms1 dagbok för 1773, under hans
studietid i Uppsala. Den mer än vanligt högförnäme, ännu
blott sjuttonårige baronen var på uppvaktning hos
lärdomsstadens celebriteter, men den store Linné träffade han inte
hemma. »I dess ställe», berättar han, »fick jag hålla en den
allratorraste och osmakligaste entretien3 vid makt med dess
gamla tvära fru, emedan ingen av hans döttrar var hemma.»
En melankolisk ådra i Linnaeus’ psyke.
Sid. 438 efter st. 3.
Att blomsterkonungen var en lycklig människa hade sin
yttersta grund i hans barnafromma förtröstan på den Högste
och tacksamhet mot ali god gåvas givare. Men när han
utsattes för avundsmäns och belackares krypskytte, kunde
även hans själsfrid förgiftas. Aldrig kunde han helt komma
ifrån den själssmärta, som ej långt efter inträdet i 40-årsåldern
genomilade honom vid upptäckten av att icke ens den, som
hela livet varit en glädjespridare och aldrig skulle vilja såra
en medmänniska, icke undgick sin beskärda del av illvilja och
lumpenhet. Då förmådde han ej längre känna samma barnsliga
glädje över sina framgångar som förr. »Jag får beröm, men
fryser», har han själv sagt vid utgivandet av sina senare
vetenskapliga verk.
Men länge förmådde denna vemodskänsla icke bryta ned
hans föresats att oförtrutet verka i det sannas och ädlas tjänst.
Fast luften hade blivit kallare omkring honom, reste han sig
med nyvunnen kraft, undfången från höjden, och med stärkt
övertygelse, att trots allt det bästa sker, även om vi
jordekryp under vissa tider ha svårt att inse det. Alltjämt gick
Karl Linnaeus sin väg fram i trygg förvissning om att den
Allsmäkti^es hand ledde honom.
1 Bd VII: 484.
2 Konversation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
