Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sturemorden och Eriks avsättning - Eriks fångenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Abraham Stenbock, som Erik låtit mörda två år förut. Med
skadeglädje begagnade denna råa natur tillfället att med hugg
och slag hämnas på den värnlöse. Ja, samtida författare
påstå, att Olof en gång sökt döda Erik med ett bösskott. Han
träffade ej rätt men krossade dock fångens ena arm och lät
honom sedan ligga länge i sitt blod utan vård och
förbindning.
Trettio år senare kom straffet för detta dåd mot värnlös
man. När hertig Karl då kom på ett hämndetåg över till
Finland, dit Olof Stenbock flytt, tog han honom till fånga,
och nu hjälpte det ej, hur ödmjukt den forne översittaren
tiggde om nåd. Hertigen lät binda honom vid ett träd och
ge honom en kula, som krossade hans huvud. Kroppen
misshandlades ännu efter döden och nedgrävdes i ett kärr.
Olof Stenbock var icke den ende av Eriks väktare, som
Johan utvalt bland broderns mest förbittrade fiender. En
annan sådan var riksrådet Ture Bielke, Svante Stures
svärson, vars hätskhet mot fången tillräckligt tydligt
framgår av den rått skämtande ton, vari han talar om »denne
papegojas» bevakning. Konung Johan hade själv yttrat om
sin broder, att »den fågeln måtte hållas i aga och icke hava
sitt självsvåld». Geijer har sagt om Erik och Johan, att de
liknade varandra i räddhåga, och att »de hava förföljt
varandra under ömsesidig bävan». Man får höra Johan kalla
Erik för sin »broder och hätskaste fiende». I sin ängslan
för att fången skulle slippa lös gav han order till en
ståthållare på Stockholms slott under Eriks fångenskap där
att noggrant bevaka även dem som bevakade brodern,
på det denne ej skulle få tillfälle att i hemlighet tala
vid dem. Hur livlig Johans oro var, kan man se därav, att
han på en dag utfärdade ej mindre än sju brev angående
Eriks bevakning, och att han ideligen flyttade honom från
det ena fängelset till det andra, tydligtvis för att befolkningen
i trakten ej skulle hinna bli honom tillgiven. En gång
skriver Johan också till hertig Karl: »Vi få aldrig något
roligt regemente här i riket, så länge han lever.»
Onekligen hade konungen också starka skäl för sina farhågor,
ty han hörde ofta, skriver han, »fast underligt tal och
glunk om Eriks förlossning», och man upptäckte flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
