Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf som barn och yngling - Örnungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hertig Gustav Adolf med sig, ehuruväl han var ändå ett
barn på sitt femte år, att han lika väl begynna måtte se,
huru som i världen tillginge, och vänjas vid folks umgänge.
Så tilldrog sig, i det som de rodde omkring skeppen i
flottan och hade dem alla besett, att Karl Karlsson
frågade den unge prinsen, vilket skepp som Hans furstliga
Nåde bäst behagade. Då svarade den unge herren om ett
Ekepp, som kallades Svarta Ryttaren: ’Detta behagar mig
bäst.’ Frågade åter den andre vårföre. ’Jo, därföre’, sade
prinsen, ’att det haver så många stycken för- och akter ut.’
Ty det hade tre rader stycken över varandra för ut; det
var tolv framme och sex akter i spegelen förutom dem som
på båda sidorna voro.
Detta var nu av en så ung herre sådant svar, som väl
mången gammal kanske icke hade kunnat förstå. Sleidanus[1]
skriver om kejsar Karl V, att då han av sin konterfejare skulle
i sin ungdom låta sig avmåla och såg på väggen hängande
några bössor och värjor, kunde den unga herren aldrig vända
ögonen därifrån; där man då av dömt haver, att han måste
bliva en mäktig krigshjälte, vilket ock sedan skedde. Alltså
bliver sant, som visa mannen sagt haver, att utav piltens
ansikte kan man döma, vad som av honom varda vill.
Men denna herren Gustav Adolf hade många kännemärken,
att han en mäktig potentat och krigsfurste måste varda, som
ingen farlighet aktade. Ty vid Nyköping uti en äng på
Örstigsnäs, där han med sin herr fader gick uti gräset och
spatserade, ville han i alla buskar löpa omkring men blev varnader
av dem, som på honom aktade, att han skulle vakta sig för
ormar; svarade han strax: ’Giv mig hit en käpp! Jag
kan väl slå honom ihjäl.’ Då hans herr fader det hörde, log
han och sade: ’Menar du att han är rädder?’
En gång tillförene på Nyköpings slott uti gången, där
hans piga, Dordeij[2] vid namn, bar honom på sin arm, kommo
hennes bekanta och ville tala med pigan, hållandes henne
något uppe.[3] Sade prinsen: ’Gäck utur vägen, eller vet du
icke, att jag är en herre?’
Lika så betecknade han sin kostfrihet,[4] när en bonde av
Öland kom och förärade honom en liten häst; sade han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
