- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
10

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf som barn och yngling - Örnungen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Samla vi då till en bild dragen av den unge Gustav Adolf,
sådan han var, då han stod i begrepp att såsom konung
framträda på den historiska skådeplatsen, faller främst i ögonen,
jämte en slösande naturs rika gåvor, den ovanligt tidiga
utvecklingen», säger vår tids främste Gustav-Adolfskännare,
Martin Weibull. »Den grekiske Alexander var tjugu år, den
romerske Augustus nitton, när de togo makten i besittning,
men ännu ej sjuttonårig lade Gustav Adolf sin hand vid
Sveriges statsroder och förde dess härar: en lovtalare kunde
säga vid hans grav, att det var, som om han aldrig varit
barn utan en konung från vaggan. I hans yttre stod med
sällsynt renhet den nordiska typen speglad. Alla de drag,
vilka söderns folk pläga sammanfatta under denna, funnos
hos honom förenade: den ljusa, skära hyn, de visserligen
regelbundna men ej med sydländsk skärpa tecknade
anletsdragen, de blå ögonen med det innerliga uttrycket, över
vilka pannan välvde sig hög och ljus, och slutligen det
guldgula håret. Det var ett yttre, som frapperade sydlänningen;
italienaren kallade honom il re d’oro: guldkonungen. Detta
utseende, denna nordiska adelstyp, var ett arv från
fädernesläkten, ej av fadern, som var mörklagd och med skarpa drag,
men av farfadern. Även växten liknade mera farfaderns än
faderns; reslig och kraftfull, hade den under vapenövningar
och den nordiska uppfostrans härdning tidigt hunnit till
mognad och inneslöt en rikedom av hälsa: man kunde
stundom i de yngre åren se honom fäkta sig fri från en sjukdom.»

Hans frände och kammarherre Per Brahe d. y., sonson
till Per Brahe d. ä., berättar i sin Tänkebok, att konungen
i december 1626 hade »en stark skälvesot (tertiana),[1] vilken
han om hösten fick i Preussen. Konungen fäktade med
mig dubbelt i matsalen några dagar och slog, så att skälvan
släppte honom.»

»Men föll då ingen skugga in i denna tavla?», fortsätter
Weibull. »Otvivelaktigt fanns det brist och svaghet här
som vid allt mänskligt, och de frestelser, av vilka
Gustav Adolf möttes, kommo ej endast utifrån. Han hade
den starka människans starka lidelser, och en och annan
av dem, som stått honom nära i ungdomsåren, har fruktat


[1] Annandagsfrossa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free