Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf som barn och yngling - Gustav Adolfs friarfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Johan Hand senare på kvällen kom dit och knackade
på dörren till konungens sängkammare, var det ingen som
svarade. Då tog sig pigan i huset för att klättra in genom
fönstret till konungens rum i avsikt att sedan öppna dörren åt
Hand. Men vid den nattliga påhälsningen vaknade konungen
och hans rumskamrat ur sin tunga sömn, färdiga att gripa
till värjan i tanke att det var »någon tjuv och skälm», som
sökte komma in till dem. Man torde, utan risk att begå
något historiskt misstag, kunna antaga, att pigans gälla skrik
med ens klargjort situationen för Hans Maj:t.
Efter en avstickare genom Mecklenburg kom den kunglige
friaren med sitt följe slutligen in i den tilltänkte svågerns
land. Den lilla brandenburgska staden Wusterhusen, där
man stannade över en natt, tecknas så levande och åskådligt
av vår dagboksförfattare, att vi ej kunna neka oss nöjet att
dröja ett ögonblick inför stämningsbilden. Det idylliska
samhället skildras som »vackert, men mycket orenligt, så
där som i alla de andra småstäderna. I stället för en potta[1]
med rosor står dyngehögarna opp under fönstren. Alla deras
boskap hava de hos sig i husen. Var morgon hör man en
mäkta vacker musica. Koherden begynner blåsa i hornet;
sedan kommer getaherden och fåraherden med små pipor,
svinaherden med sin piska och smäller för var dörr;
gåsherden försummar intet heller sin tid. Därpå svarar oxe,
ko, får, get, so och gås, var efter sin art. Barn, höns, hund och
katta stämma gärna med in: mäkta lustigt för den som gärna
sover länge!»
Den 14 maj på aftonen anlände sällskapet till Berlin,
kurfurstens residensstad. Konungen bibehöll alltjämt sitt
inkognito, fastän man vid brandenburgska hovet
naturligtvis mycket väl visste, både vem Adolf Carlsson var, och i
vilket ärende han var stadd. Men officiellt betraktades hans
svåger pfalzgreven, vilken på vägen stött till, såsom den
ende furstlige personen i sällskapet.
Följande dag blev Johan Kasimir tillsammans med »sitt
svenska följe» inbjuden att efter middagen komma upp på
slottet. Nu skulle således Gustav Adolf själv verkligen få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
