Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf som barn och yngling - Gustav Adolfs friarfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Första intrycket av staden blev emellertid denna gång
allt annat än gästvänligt. Den värdshusvärd, hos vilken
Gustav Adolf ville taga in, vägrade att härbergera honom,
ty han misstänkte främlingen för att tillhöra de engelska
legotrupper, som genom sin marsch genom Brandenburg
gjort sig illa omtyckta för sin våldsamma framfart. På
samma sätt gick det vid nästa värdshusdörr, men sedan
träffade de resande på en mindre misstänksam värd.
Tidigt på morgonen följande dag, som var första söndagen
efter trefaldighet, skickade Gustav Adolf ett bud till slottet
med skriftlig anhållan om audiens. Svaret blev, att han
skulle bli mottagen efter gudstjänsten.
Han kom upp till slottskapellet just lagom till predikans
början. Själv har han nedskrivit sina intryck från denna
betydelsefulla dag: »Vid det jag kom uti förmaket, där
folket och junkrarne sutto, undrade sig var man, vad jag för en
var och vad jag ville.» Även innehållet i själva predikan har
konungen tecknat sig till minnes. »Texten var om rike
mannen.»
Efter gudstjänstens slut »skaffades de av vägen, som man
intet ville ha till tillseare,[1] och jag kallades in», heter det i
konungens anteckningar. Nu började ett förtroligt samtal
mellan Gustav Adolf och änkekurfurstinnan, för vilken han,
enligt hennes berättelse, »med bevekliga ord och ödmjuka
åtbörder» förklarade sin kärlek till hennes dotter. Den
gamla stolta damen ville dock ännu ej ge honom något
bestämt svar. Sonens ställning till frågan var nämligen alltför
oviss.
Följande dag uppträdde friaren i slottsträdgården, dit
de unga prinsessorna »gått sig att leka». Konungen deltog
en stund i deras lekar men var synbarligen mycket
tankspridd och »kunde alls icke dölja, att han var kär». Slutligen
lyckades han få en stund i ensamheten med den tillbedda i
en undanskymd vrå av trädgården, och här tillstod han för
henne sin kärlek samt anhöll om hennes hand. Hon gav
honom utan tvekan sitt ja och bedyrade, att hon icke ville
ha någon annan än honom. Med förenade böner lyckades
de unga tu sedan beveka änkekurfurstinnan till att äntligen
säga ja på det villkor, att Maria Eleonoras broder gav sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
