Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolfs ärvda krig - Polska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jesuiter och de konungar, som deras råd följa, för tyranni
mot vår religion bruka. Ja, konungen i Poland själv giver
nogsamligen till känna sin goda vilja emot dem, som av vår
tro äro. Ty uti Poland gör han våra religionsförvanter ont
nog: där brännes den ena evangeliska kyrkan efter den andra,
deras sammankomster till att höra predikan ske med största
fara — så att hans hat emot oss och vår religion klarligen
synes och knappast är till att hoppas, det vi för honom någon
säkerhet bekomma kunna. Ty vad för säkerhet skola vi
mera förmoda av konungen i Poland, än som andra
reformerade konungariken och land hava för sine påviske nabor?[1]
Deras generalförbund, som de den heliga liga kalla, är ju
därhän riktat, det de genom allehanda både väldige och listige
medel skola beflita sig därom, att de kunna åter till
hörsamhet under påvens ok och träldom tvinga alla, som från hans
mörker upplyste äro.»
Så var kriget med Polen för Gustav Adolf liksom för hans
fader icke blott en kamp mellan Vasahusets bägge linjer om
Sveriges krona utan ett led i den stora världskampen mellan
protestanter och katoliker, där det framtida avgörandet
skulle bero på det lilla folket i Norden. Konungens tal är,
för att begagna Weibulls ord, »genomandat av den djupa
motsats, som söndrade det evangeliska och det katolska
Europa i två fientliga läger. Ingen fred är möjlig. Det är
en kamp på liv och död.» De »spejare och luranter», som
utsändes av »konungen i Poland», skulle enligt riksdagens beslut
straffas med livets förlust.
Tidens religiösa känslor ha lämnat ett spår efter sig i den
religionsstadga, som vid samma riksdag blev antagen, och
som i religiös ofördragsamhet utgör »ett protestantiskt
sidostycke till de katolska ländernas kättarlagar». Där heter det:
»Därest någon härtill eller efter denne dag, han vare av vad
stånd han vill, faller ifrån vår rätte kristelige tro och
evangelii lära, som nu genom Guds nåde lyser i vårt käre
fädernesland, till den papistiske läran, han skall aldrig hava varken
boning eller hemvist ej heller njuta något arv eller rättighet
inom Sveriges gränser utan aktas och hållas uti all arv och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
