- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
84

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Trettioåriga krigets utbrott

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fördubblat. En sägen är, att Wallenstein från början erbjudit
sig att sätta upp en här på 50,000 man men från kejserliga
hovet fått ett svar i överlägsen ton, att han ju kunde försöka
med 20,000. »En armé på tjugutusen kan jag ej underhålla»,
skall han då ha yttrat, »men femtiotusen man underhålla sig
själva.»

Det var folk från alla Europas hörn, som samlades under
den väldige krigarhövdingens befäl. I ett och samma
regemente kunde man räkna ända till tio olika nationaliteter.
På trosbekännelsen kom det här icke an: flere av
Wallensteins främsta överstar voro protestanter. Lystnad efter byte
var det, som drog dessa massor av vilda legoknektar till
Wallensteins fanor, och överbefälhavaren lät dem mätta sin
lystnad. Aldrig kunde legosoldaten tänka sig ett gladare liv
än det, som fördes i Wallensteins läger. Var hans skaror
drogo fram, måste befolkningen erlägga stora summor och
lämna förnödenheter till deras underhåll, vid hot att annars
skulle skövling och brand gå över nejden. Det var ej
måttliga massor, som skulle underhållas, ty med den tidens härar
brukade följa en sådan mängd kvinnor och barn, slödder
och pack, att arméns storlek ofta flerdubblades.

Soldaterna fruktade sin fältherre som ett övernaturligt
väsen. De trodde fullt och fast, att han stod i förbund med
hemlighetsfulla andemakter, som fäst lyckan vid hans fanor
och gjort honom själv osårbar. Ensam och hemlighetsfull
gick han bland alla dessa människor, ensam med sin gränslösa
ärelystnad. De skarpa, stickande ögonen i det hotfullt dystra,
gulbleka anletet vittnade om den eld, som lågade i hans inre.
I stjärnorna trodde han sig läsa sin lycka. Blott på den
litade han; denna tro var hans religion. Furstligt belönade
han den tappre, men skoningslöst gick straffet över den fege
och försumlige. Och ve den, som råkade ut för honom, när
han var vid dåligt lynne! Hans vrede kände inga gränser.
I ursinne kunde han slå omkring sig som en vanvettig. I
den sinnesstämningen bestraffade han den ringaste förseelse
med handgripligheter.

»Häng den hunden!» var en befallning, som man vid
dylika tillfällen kunde få höra honom utslunga. Då kunde han
bli så retlig, att han icke tålde att höra det ringaste buller.
Man fick ej ens ringa med klockorna i den stad, där han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free