- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
99

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Svenskarne gripa in i kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ensam fick alltså Gustav Adolf gå den väldiga kampen till
mötes. Men han kände sig stark, ty han hade sitt folk enigt
med sig. »Sannerligen», yttrade han en gång till ständerna,
»jag haver aldrig, näst Gud, litat till någon annan makt än
till den, som av svenske mäns trohet kommer.» Under
överläggningar med råd och ständer hade han nu vunnit sitt folks
samtycke till det ansträngande kriget.

Alltsedan gamle kung Gösta gick bort, hade fredsåren varit
få i Sveriges land. Ej underligt då, att genom hela folket gick
en längtan efter fredens välsignade tid. Och konungen själv
hade hoppats få uppleva den dag, då han, för att använda
hans egna ord, skulle »vinna den lyckan och äran, att igenom
mig fäderneslandet må bliva bragt ur detta brusande och
stormande krigets hav uti den önskeliga fredens hamn och
port». Men skulle man köpa freden med att offra framtida
frihet och låta sina trosbröder förgås? Nej, hellre då släppa
till landets yttersta krafter. Hellre våga liv och gods än
att åter av påvens kreatur tvingas att tillbedja beläten
under korstecken och knäfall och frammumlande av böner
på ett obegripligt språk. Hellre döden än att tvingas föda
skaror av lata munkar och feta prelater, på vilka ett
protestantiskt folk icke kunde tänka utan vämjelse. Ingen
fick sätta egen fördel och bekvämlighet framför samhällets
bästa. Det var den enande tanken hos den nation, som
gamle kung Gösta kallat »ett styvsint och för storverk fallet
folk».

Hela detta folk tycktes känna, vad en alltigenom så
betänksam och försiktig natur som Axel Oxenstierna
uttryckte med orden »Vi hava icke val, om rådligast eller
ljuvligast är, utan måste falla i[1] detta krig». Ständerna åtogo
sig flere nya skatter. Sådana voro boskapspenningarna,
som bestodo i en avgift för vart kreatur, och kvarntulien,
vilken erlades med ungefär 1/9 av all säd, som fördes till
kvarnen. I anledning därav förbjödos de allmänt brukliga
handkvarnarna. Men när de fattiga bittert klagade däröver,
gav konungen tillåtelse att begagna dem igen. »Vi hålle det
för kvarntull nog», sade han, »när en arbetar, så armarne
värka.»



[1] Kasta oss i.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free