Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Gustav Adolf i norra Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statskonstens vackraste segrar, den som ledde till förbundet
mellan Sverige och Frankrike i Bärwalde den 13
januari 1631. Det var ett återknytande av diplomatiska
förbindelser, som inletts av Gustav Adolfs farfar och förnyats
av hans fader.
Allt sedan tiden för fredsmedlingen i Altmark hade
Richelieu legat i underhandlingar med Gustav Adolf om ett
förbund, riktat mot Tysklands kejsare. Men den sluge
kardinalens politik åsyftade att binda Sveriges stridskrafter
i kriget för så billigt pris som möjligt, och helst utan att
Frankrike självt behövde offentligen synas. För Richelieu
var det naturligtvis en nödfallsutväg att anlita hjälp av en
protestantisk makt, och »det gällde», såsom pater Joseph
uttryckte sig, »att begagna sig därav, såsom man begagnar
sig av ett gift: en liten dosis tjänar som motgift, men en
stor dosis dödar».
Men mot Richelieus list satte Gustav Adolf en försiktighet
och köld, som nödgade den andra parten att steg för steg
bättra på sina erbjudanden. Så avbryter konungen en dag
med följande ord den franske underhandlarens försök att
tumma på hans villkor för förbundet: »Det är sent, och jag
har ätit en klen middag; tillåt att jag intager min kvällsvard!
I morgon erhållen I skriftligen mitt beslut.» — Mer än en
gång hände det, att Gustav Adolf sålunda avklippte alla
vidare underhandlingar, när man kommit till en gräns, över
vilken han icke ämnade gå.
På Gustav Adolf imponerade icke de blomster, som
kardinalens sändebud med översvallande fransysk artighet strödde
för hans fötter, i det han försäkrade konungen, att
Tysklands folk väntade på denne såsom en Messias, att detta folk
skulle ge sitt hjärteblod för att underhålla den här, som ville
befria det ur träldomen, och att Gustav Adolf ensam skulle
få skörda all äran och vinsten av kriget, ty för Frankrike vore
det tillfredsställelse nog att se sin vän höljd av hela världens
beundran. Ja konungen kunde vänta på fransk hjälp i alla
sina företag, även om han efter kriget i Tyskland ville tåga
mot Orienten och taga dess kejsarkrona.
Gustav Adolfs svar var kyligt och lugnt: han kände själv
bättre till, hur pass mycket hjälp han hade att vänta av de
räddhågade eller mot främlingar fientligt sinnade furstarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
