Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Den sjätte november
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina hästar umgås de såsom med kära vänner. Sveakonungens
fromma, kloka, goda och modiga uppträdande har satt sin
prägel även på hans krigare.»
Medan svenskarne befunno sig i Delitzsch, visar sig
plötsligt en avdelning kejserligt fotfolk med två kanoner
utanför stadens portar och uppfordrar borgerskapet att kapitulera.
Redan stå de skräckslagna invånarne i begrepp att öppna
stadsportarna för fienden, då räddningen i sista ögonblicket
kommer genom den svenske officerens rådighet. Han befaller
sin trumpetare att skynda upp i rådhustornet och med sina
lungors hela kraft blåsa regementets igenkänningssignal.
Några ögonblick därefter ljuda de svenska ryttarsignalerna
ut över staden och dess omnejd. De kejserliga, som alltför
väl känna igen dessa toner sedan Breitenfelds dar, studsa
och ge sig snarast möjligt i väg åt Leipzig till, i tanke att det
ligger en svensk kavalleristyrka i Delitzsch.
Dessa svenska trumpetsignaler, som sålunda räddade den
lilla stadens invånare från plundring och mord, blevo i
tacksamt minne bevarade och upptecknade av stadskapellet.
De ha sedan publicerats i en särskild liten minnesskrift.[1]
De äro de enda till våra dagar bevarade bland de
ryttarsignaler, under vilkas kraftfulla toner Gustav Adolf vid
Breitenfeld och Lutzen förde sina svenskar till strid och seger. Och
därför ha vi de minnesgoda Delitzschborna att tacka.
Men hur visade Sachsens egen kurfurste sitt intresse för
bundsförvanten, som kom till hans hjälp? Jo, han lovade
bistå honom — med två regementen. Och dessa två
regementen, summa 1,500 man, hunno icke fram, förrän
avgörandet redan skett.
När Gustav Adolf såg, hur pass mycken hjälp han kunde
påräkna från detta håll, »begynte Hans kungl. Maj:t att
klaga, sucka och säja, huru väl han med detta tyska
väsendet ment haver», fastän de tyska furstarne ej velat följa
honom — det är hans högt betrodde fältkamrerare, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
