Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Den sjätte november
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustav Adolf hoppades kunna överraska Wallenstein,
som nyss skickat bort Pappenheim med en del av hären att
operera på egen hand. Själv låg fältherren med
huvudstyrkan vid den lilla staden Lützen utan att vänta något
anfall och gjorde sig i ordning att intaga vinterkvarter. Vid
budskapet om att Wallenstein sålunda försvagat sin styrka
utbrast Gustav Adolf: »Nu tror jag sannerligen, att Gud
givit mig fienden i händerna!» och gav order att genast
marschera mot honom.
På morgonen den 5 november sågo svenskarne vid
horisonten stadens tornspiror. Men deras marsch fördröjdes
av oländiga sumpmarker och av de höstplöjda åkrarna, där
leran klibbade fast vid manskapets fötter och hästarna sjönko
djupt ned. Först vid mörkrets inbrott kom man fram till
närheten av Lützen. Den dagen var det ej att tänka på
anfall, utan soldaterna fingo lägga sig till vila för natten
mellan de leriga åkerfårorna. Men genom detta dröjsmål
fick Wallenstein tid att kalla tillbaka Pappenheim. I
sporrsträck sprängde hans budbärare i väg med den order att
genast skynda tillbaka, vilken än i dag, genomdränkt av
Pappenheims blod, förvaras i kejserliga arkivet i Wien.
Konungen tillbragte natten i en vagn tillsammans med
sina generaler Bernhard av Weimar och Knyphausen.
Men han kunde ej sova. Oron och spänningen blev honom
för stark. Redan strax efter midnatt steg han upp och
klädde sig i det välkända gula kyllret. Harnesk kunde han
ej bära till följd av kulan från Dirschau, som satt kvar i
hans axel. Då hans omgivning försökte övertala honom
att taga det på sig, sade han blott: »Gud är mitt harnesk.»
Så snart han var klädd, skyndade han ut på fältet för
att ordna trupperna till marsch.
Tidigt på morgonen den 6 november, medan det ännu var
mörkt, bröt svenska armén åter upp och arbetade sig långsamt
fram mot Lützen, och vid åttatiden stodo tidevarvets båda
största fältherrar mot varandra, redo till en avgörande
kraftmätning. Gustav Adolf brann av otålighet att få börja
anfallet, men en tät dimma hindrade honom. Soldaterna
stodo uppställda men kunde knappt skönja närmaste man.
Under denna väntan tog konungen upp psalmen »Förfäras
ej, du lilla hop». De närmast stående stämde in, när de hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
