Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna
- Gustav Adolfs framtidsplaner för handel och sjöfart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tjärhandelskompanierna.
I Sveriges och Finlands skogsbygder var tjärbränning
en urgammal näringsgren, då den på 1600-talet fick ökad
betydelse tack vare den snabba utvecklingen av
sjöväsendet i västra Europa, vilken framkallade en alltmer
stegrad efterfrågan på tjära och beck. Den tiden
tillverkades icke tjära i nämnvärd mängd inom något annat
land än vårt, vadan svenskarne behärskade världsmarknaden
i fråga om denna produkt, liksom i fråga om skeppsvirke
såsom ek, furu och hampa. För att omhändertaga exporten
därav bildades år 1648 ett svenskt tjärhandelskompani.
Alla orter norr om en linje från Stockholm till den trakt, där
Petersburg nu ligger, voro förbundna att till detta bolag sälja
hela sin tillverkning av tjära och beck till ett föreskrivet pris.
Genom detta monopol hoppades man vinna den fördelen,
att denna »noble och importante vara», som genom
»utländingarnes praktiker råkat i vrak och vanvyrdan», åter skulle
bringas till sitt rätta värde. Men redan de första
påföljderna av kompaniets verksamhet bådade föga gott. För
borgerskapet i sjöstäderna hade tjäran dittills varit det förnämsta
betalningsmedlet för de varor, som vårt land behövde införa
från utlandet. När nu utskeppning därav var borgerskapet
självt förmenad, avskuros de enskilda affärsmännen från
förbindelse med utlandet, och det blev omöjligt för dem att
föra in utländska förnödenheter i landet. Därav blev en
betänklig följd, att t. ex. hela fisket i Bottenhavet år 1649
förstördes av brist på salt.
Men att klaga inför regeringen tjänade ingenting till. Då
fick borgerskapet det onådiga svaret, att Kungl. Maj:t nog
begrep, att bakom klagomålen stodo utlänningarnes
»praktiker», som ingenting annat åsyftade än att bringa kompaniet
på fall och åter draga all tjära till sig för en ringa penning.
Och höga vederbörande slutade med att hänvisa
affärsmännen till att sätta in sina pengar i kompaniet och sålunda bli
delaktiga av dess vinst. Den var tidtals så riklig, att den
uppgick till 75 à 80 procent.
Men klagomålen läto icke tysta ned sig. De återkommo
med förnyad styrka år efter år. Då tvangs regeringen till
sist att ingripa, och kompaniet ombildades efter andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/3/0230.html
