Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - »Bergverkens översvinneliga välsignelse»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vilket intryck gjorde den då på en bortskämd främling,
denna Sveriges rikes skattkammare? Vi ha fransmannen
Ogiers vittnesbörd därom:
»Vi häpnade sannerligen, så snart vi kommo till
gruvöppningen. Vilken tavla utbredde sig icke framför oss! I jorden
öppnar sig ett ofantligt brett och djupt svalg, som
runtomkring är omgärdat med ledstänger, för att icke någon
oförsiktigt må nalkas randen av gruvan och gripen av svindel
vid anblicken av det hiskliga djupet störta ner. Även när
man stöder sig mot dessa ledstänger, svartnar det för ögonen,
och man blir yr i huvudet, då man skådar ner i djupet. Men
när man vant sig därvid, ser man människorna komma och
gå på bottnen av gruvan. De se ut som fåglar eller rättare
sagt myror — så små synas de. Vart man än vänder blicken,
ser man underbara saker: eld och is, ljus och mörker — allt
är här blandat om vartannat. Man kunde tro, att det vore
det gamla kaos — ett så brokigt och förvirrat intryck gör det
hela. Om man ser närmare efter, skönjer man där alla slags
färger av koppar, järn, blå vitriol och svavel. Här är en
blek färg, där en grön, här en röd, där en gul. Likasom en
gång gudarnes vapen och fälttecken smältes och smiddes på
Eoliska ön, så tillverkas och förvaras här själva regnbågen.
Våra ögon och sinnen frossade som bäst av denna tavla, då
vi plötsligt sågo en av arbetarne kasta sig ner på den lina,
varmed malmen medels vindspel och hjul forslas upp ur
gruvans djup. Icke utan rysning sågo vi honom så
oförskräckt låta sig glida ner. Och då hatten under farten
nerstöttes av huvudet på honom, tog han emot den med
armbågen — så lugnt tar man det här.
Vi stego nu ner i gruvan på uthuggna, branta trappsteg i
berget. Var och en av oss hade sin egen förare, som ledde
våra steg och bar oss, då vi kommo till branta, slippriga
ställen — sådana funnos många. Vi kommo till en stor
öppen plats och gingo därifrån in under valv, bildade av is
och vitriolkristaller. Isen smälter genom värmen från de
eldar, som gruvarbetarna upptänt här och där, varför man
går under ett droppregn. Det är för övrigt en både
underbar och hemsk syn, dessa grottor, där det blänker och
blixtrar i väggarna av lågorna från de eldar, som upptina
och fräta på klippblocken. På andra ställen ser man alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
