- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
276

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - Samfärdseln

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

orsaker försummat sina plikter; och landshövdingarne erhöllo
anmaningar att »allvarligen däröver hand hålla, att var och
en postförvaltare och bonde sin rätta timma till att löpa i
akt tager». Skulle någon befinnas försumlig, borde
landshövdingen straffa honom så, »att de andre må taga därutav
tillbörlig sky och varnagel».

Särskilda svårigheter vållade naturligtvis postgången genom
Norrlands och Finlands obygder, där man som postbud måste
använda även pojkar och pigor, vilka lätt kunde råka ut för
något missöde på vägen. Här hörde rubbningar i postgången
till regeln. Värst blev det naturligtvis vår och höst, då
vattenflöden och moras på långa sträckor gjorde det nästan omöjligt
att komma fram.

Till undantagen hörde däremot klagomål över vårdslös
behandling av postförsändelser, såsom då en gång flere brev,
som avsänts från Stockholm, återfunnos dels uppbrutna, dels
fördärvade av vatten. Då grep regeringen med kraft in mot
den brottslige postdrängen och visade klarligen, vilken skarp
blick vederbörande redan nu ägde för vikten av att
postverket åtnjöt allmänhetens oinskränkta förtroende.
Regeringens åsikt var, åtminstone i början, att den brottslige
borde halshuggas.

Lindrigare slapp den postpojke undan, som på vägen mellan
två postbönder i Östergötland föll av hästen och i sällskap
med postväskan blev liggande i ett dike, där väskan återfanns
ett par dagar efter händelsen. Eftersom anledningen härtill
varit den, att postbondens hustru på förra stället undfägnat
pojken med brännvin, stannade det vid, att denne skulle
för sin vårdslöshets skull agas av sin husbonde i vittnens
närvaro och mannen till den kvinna, som överlastat pojken
med brännvin, böta tre eller fyra daler silvermynt till
sockenkyrkan.

*



Ehuru vår första postordning förutsatte, att posten skulle
fortskaffas med gångbud, så användes dock i stor
utsträckning ridande postförare. Och år 1645 stadfästes det som en
skyldighet för postbönderna att därav begagna sig. Takten
bestämdes till densamma som för andra, »som hastige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free