- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
277

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - Samfärdseln

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ärenden hava, nämligen galopp och fyrsprång eller fullt trav».
I samma postordning lades det postbuden på hjärtat att
handskas varsamt med postsäcken, »den icke ovuligen
nederkasta» utan i stället tillse, att breven »icke måtte
sönderstötte eller förnötte bliva», ävensom att de »mage för regn
och glopp förvarade varda».

Men trots införandet av ridande postbud lämnade brevens
befordring på sina ställen mycket övrigt att önska. Ofta
hördes klagomål över »ilake», d. v. s. utsvultna, hästar såsom
orsak till långsam trafik. I avlägsna landsändar lät man
för övrigt fortfarande med förkärlek »gammalt och utlevat
folk» gå med posten, eller också lade postbonden sin väska
på något lass, som ändå skulle vägen fram; och var då detta
kanske ett tungt järnlass, gick det naturligtvis inte fort
undan.

Man behövde dock icke alls gå långt från själva
huvudstaden för att finna dåliga postförare. På vägen mellan
Stockholm och Västerås hände exempelvis alltför ofta, att
posten blev befordrad av druckna bönder. När dessa sent
omsider anlände till Västerås, voro de »överdruckne och
all över blodige» — de hade under vägen slagits med andra
bönder.

Värst voro dock alltjämt missförhållandena i Norrland.
Så klagades i kanslikollegium år 1692 över att det där gick
åt ända till fyra timmar på milen. För att pigga upp
bönderna ansågs, att man borde, åtminstone till en tid, hålla
särskilda postiljoner, »som starkt rida och ej skona deras
hästar», ty då skulle postbönderna »gärna rida starkt själve»
för att slippa dem. Man ansåg sig inte behöva många sådana
postiljoner, ty var och en borde orka med att rida 20—30
mil i sträck genom natt och dag, tyckte vederbörande.

Experimentet gjordes också — och behövde ej länge pågå.
Men det ansågs nyttigt att då och då upprepa det på vissa
sträckor för att göra postbönderna »trevne». De voro
nämligen »rädde för postiljonerna, efter de ibland fara illa med
deras hästar». Det är kanslisekreteraren Samuel Åkerhielm
— far till en mycket ryktbar rådsherre med samma namn —
som med grym vällust konstaterar detta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free