Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - Vid Uppsala universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sluppit loss från tvånget på skolbänken och för första
gången få smaka på den akademiska friheten. Och
stormaktstidens student var ju »mejslad ur samma grova och
hårda block som dåtidens svenska folk ock ägde därför
det senares brister lika väl som dess stora egenskaper»,
för att tala med den man, som med kärleksfull hand
tecknat Uppsala universitets historia. Sextonhundratalets
student var genomträngt av en obändig kraft, som allt
emellanåt sökte sig avlopp i blodiga slagsmål och andra
våldshandlingar. Det var ej blott studenterna inbördes, som
drabbade ihop, utan det hörde även till de mera vanliga
förströelserna för den akademiska ungdomen att slåss med
borgarne och deras drängar. Den sorglöse studenten såg med
en viss överlägsenhet ned på dem, som trälade i Mammons
tjänst, och titulerade stadens vällovliga borgare med sådana
öknamn som »bälghundar, skinnare, skavare och
skinnbrackor», vilket »brackorna» besvarade med att till studenterna
använda tilltalsordet »lathundar».
När några studenter suttit en natt i glatt lag vid
ölstånkorna, var det naturligtvis särskilt roligt att avsluta festandet
med att draga omkring på de mörka gatorna, banka på
portarna och slå in fönsterrutor. Men ändå bättre blev effekten
av skjutande om nätterna, ett oskick, som bedrevs i så stor
utsträckning, att myndigheterna slutligen måste anslå en
offentlig varning däremot och förehålla vederbörande »den
stora farlighet, som därmed följer, när loden så utsläppas
utan någon nöd och trångmål». Men någon bot och bättring
förspordes lika litet efter detta förbud, som när en
hetlevrad universitetsrektor i vanmäktig förbittring bröt ut
mot »dessa fridens och vilans fiender med sina täta besök
på krogarne, svalg och dryckenskap, svirrande, skrän,
bölande och sitt mer än helvetiska, nästan djävulska tjutande».
De levnadsglada ynglingarne märkte alltför väl, att
myndigheterna icke menade riktigt allvar med de straff, som
ådömdes dem för deras upptåg. Att inburas i det
akademiska häktet, »carcer» eller »proban», som det kallades,
verkade blott som ett lustigt äventyr. Därinne drack och
spelade man eller roade sig med att hugga sönder bjälkarna
och riva ned skorstensmuren. Och blev tiden ändå för lång,
så rymde man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
