Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - En storman i andens värld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjänst. Ty det var dock deras krafter, som gingo åt för att
lägga grunden till all den bildning, som fanns i vårt land.
Dystra och unkna voro de rum, där lärare och lärjungar
utförde sitt dagliga arbete. Mitt i smällkalla vintern hade
de ingenting annat att värma upp skolsalarna med än sin
egen kroppstemperatur. Först på 1620-talet fick Örebro skola
eldstad. Och det var ändå en av de första i sitt slag i hela
riket. I Strängnäs’ gymnasium blev man ej förrän år 1849
så förvekligad, att man skaffade sig »konstgjord värme».
Men år 1687 hade skolans rektor måst meddela biskopen,
att »många skolegossar så av rika som fattiga föräldrar i
förledne åren äro om sina fötter bortfrusne i kölden på
körkogolvet, varigenom en del sällan kunna skolan uppvakta, en
del hela året sig hemma hållit». Därför anhöll rektorn
ödmjukligen, att hans högvördighet »täcktes skolegossarna till
ett annat rum förhjälpa, på vilket kölden icke sådan kraft
haver som på öppna stengolvet».
När eldstaden tillkom, måste djäknarne i tur och ordning
göra upp brasa i skolan med ved, som de själva fingo anskaffa,
hugga och draga till skolan. Och efter lästidens slut skulle
de sopa och skura i skolsalarna. Likaledes ålåg det dem att
binda kvastar för sopning liksom även ris åt egen rygg.
Två stycken dylika pedagogiska hjälpmedel per skolklass
och vecka ansågs denna tid som normalranson. På sina
ställen måste skolpojkarne även samla enbär eller »tallstrunt»
till rektors ölbrygd. Till djäknarnes skyldigheter hörde
ytterligare att sjunga vid begravningar i staden; och det väckte
mycken förbittring, när skolans rektor en gång »vägrade
en ärlig mans salige barns kristelige jordefärd den
tillbörlige heder med skoleungdomens sång och föregående».[1]
Vid fjorton års ålder flyttades Johannes Rudbeckius till
Strängnäs’ domkyrkoskola. Det var år 1595. Här mottog
han kraftiga väckelser från de storslagna personligheter, som
under Johan III:s dagar kämpat och lidit för sin tro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
