Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - En storman i andens värld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förkunnare, ja en av dem höll sig med tre hustrur. Men det kunde
ej bli annat än elände, då prästerna här »måste leva som
tiggare utav nåd och därför göra sin tjänst efter ogudaktige
åhörares behag».
Bland allmogen var naturligtvis tillståndet ännu mycket
värre. Dryckenskap och lösaktighet gingo i svang, mord
och dråp hörde ej till sällsyntheterna. När bonden ledsnade
vid en hustru, som blev gammal och skröplig, tog han sig
utan vidare en ung vid sidan av henne. Sina döda begravde
detta folk snart sagt var som helst, i skog eller åker, under
hedniska och vidskepliga ceremonier. På alla själars dag
bespisade man de avlidnes andar. På helgon- och
apostladagar offrades vid kors, under heliga träd, som man avkvistat
och omvirat med röda band, eller i gamla kapell.
Ett drygt ansvar för de skriande missförhållandena
drabbade den rika, men råa och sedeslösa adeln, som
mångenstädes hindrade prästerna från att gripa in mot
förvildningen, ja till och med ökade den ytterligare genom att anlägga
krogar bredvid kyrkorna. I detta oförbätterliga ridderskap
stötte Rudbeckius på ett motstånd mot alla reformer, över
vilket han bittert klagade men fåfängt. Detta hinder mot
det estländska folkets förädling förmådde icke ens Rudbeckius’
jättekrafter nedbryta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
