Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - En storman i andens värld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att I icke tören lyfta opp munnen mot honom», sade
rikskanslern. Och inför rikets övriga biskopar, vilka uppkallats
i rådet för att yttra sig över saken, uttalade Oxenstierna sin
förvåning över, att en så begåvad man som Rudbeckius
kunnat göra en dylik bok, vilken han gav det betyget, att
i den »är icke mycket som duger. Jag undrar», tillade han,
»var hans vett var, när han detta skrev. Han talar alltid
om privilegier, som äro i påvedömet; och haver bispen en
stor släng av S:t Peders kjortel.»
Att Axel Oxenstierna tillmätte saken så stor vikt
förklaras därav, att han väl visste, vilken betydande man
Rudbeckius var, »en man av kvaliteter,[1] en drivande, envis man,
som förr skall låta bränna sig, än han giver vika». »Hade
det varit en skolefux, som detta hade gjort, hade man
kunnat stryka huden av honom; eller eljest där det hade varit
en yngling, som det hade gjort blott till sin privata
förnöjelse, hade man någorlunda kunnat det tolerera. Men att en
man, som haver lupit höga ämbeten igenom, skall gå bort
och skada sin auktoritet, det synes oss vara underligit»,
yttrade rikskanslern med harm i stämman. Emellerlid blev
Oxenstiernas stämning något lugnare, sedan Rudbeckius
fått tillfälle att tala vid honom enskilt. Men så allvarlig
var saken alltjämt, att rikskanslern ansåg sig böra till rådet
hemställa, om man nu borde låta det bero vid det obehag
bispen redan haft av saken, eller om man skulle »förfara strängt
med honom, taga bispekappan ifrå honom eller på annat
sådant skarpt sätt». Rådets flertal var emellertid för den
mildare utvägen. Med den kännedom man ägde om
biskopens person och föregående verksamhet, kunde man ju
omöjligen misstänka honom för att ha gjort detta i ond avsikt.
Regeringens beslut blev också att nöja sig med biskopens
avbön, bokens indragning samt en varning »att härefter vakta
sig för sådant».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
